Angel Carromero talar ut om bilkraschen som dödade Kuba's Oswaldo Payá. En regeringskyltad bil förföljde dem och körde på dem bakifrån. Washington Post.
Angel Carromero talar ut om bilkraschen som dödade Kubaâs Oswaldo PayĂĄ.
En regeringskyltad bil förföljde dem och körde pÄ dem bakifrÄn.
Washington Post
5 februari 2013
ĂversĂ€ttning: Eva Belfrage
Angel Carromero, ledare för (ö.a: ungdomsförbundet) i det styrande partiet (ö.a.: PP) i Spanien , besökte Kuba i juli förra Äret, nÀr den bil han körde kraschades och dödade kubanska dissidenterna Oswaldo Payå och Harold Cepero. Carromero blev dömd till ofrivilligt vÄllande av annans död. I december slÀpptes han för att avtjÀna resten av straffet i Spanien. Han har nu gÄtt med pÄ att bli intervjuad av Washington Post om kraschen. Den 27 Ärige Carromero Àr utbildad jurist och har studerat affÀrsekonomi vid Fordham University i New York.
Vad hÀnde den dagen? (ö.a: den 22 juli 2012)
Oswaldo PayĂĄ bad mig ta honom till nĂ„gra vĂ€nner, som han ville besöka, eftersom han inte hade möjligheter annars att resa pĂ„ ön. Vi var fyra i bilen: Oswaldo och Harold Cepero i baksĂ€tet, Jens Aron Modig frĂ„n Sverige och jag framtill, som körde. De förföljde oss frĂ„n starten. Faktum Ă€r att nĂ€r vi lĂ€mnade Havanna, hade ett twittermeddelande gĂ„tt ut frĂ„n nĂ„gon som stĂ„r den kubanska regeringen nĂ€ra, och som meddelade att vi var pĂ„ vĂ€g: âPayĂĄ Ă€r pĂ„ vĂ€g till Varaderoâ. Oswaldo sa att detta tyvĂ€rr var normalt.
Men jag kÀnde mig verkligen illa till mods nÀr vi stannade för att tanka bensin, dÀrför att den bil som förföljde oss ocksÄ stannade och vÀntade helt synligt tills vi var klara och fortsatte sedan att förfölja oss. NÀr vi hade kört över provinsgrÀnsen, byttes den skuggande bilen ut och det blev slutligen en gammal röd Lada.
Sen dök en annan nyare bil upp och började trakassera oss genom att köra vĂ€ldigt nĂ€ra. Oswaldo och Harold sa att den mĂ„ste komma frĂ„n âla Comunistaâ för den hade blĂ„ nummerskylt, som de sa att regeringen anvĂ€nde. Jag tittade pĂ„ den i backspegeln allt som oftast och kunde se de tvĂ„ passagerarna i bilen stirra pĂ„ oss aggressivt. Jag var rĂ€dd, men Oswaldo sa att jag inte skulle stanna om de inte signalerade eller tvingade oss att göra det. Jag körde försiktigt för att inte ge dem nĂ„gon anledning att stoppa oss. Den sista gĂ„ngen jag tittade i backspegeln, insĂ„g jag att deras bil hade kommit för nĂ€ra â och plötsligt kĂ€nde jag en kraftfull smĂ€ll bakifrĂ„n.
Jag förlorade kontrollen over bilen och ocksĂ„ medvetandet â eller det Ă€r vad jag tror, för att frĂ„n den stunden Ă€r minnet oklart, kanske frĂ„n den medicinering de gav mig. NĂ€r jag fick tillbaka medvetandet höll de pĂ„ att föra in mig i en modern skĂ„pbil. Jag vet inte hur den hade kommit dit, men varken Oswaldo eller Harold eller Aron var i skĂ„pbilen. Jag tyckte det var underligt att det bara var jag och jag förmodade att de andra inte hade behövt Ă„ka till sjukhus.
Jag började skrika till mÀnniskorna som körde skÄpbilen. Vilka var de? Vart tÀnkte de föra mig. Vad gjorde de med oss? Sen, lite yr och sÄ förlorade jag medvetandet igen.
Vad hÀnde efter det?
NÀsta gÄng jag vaknade upp, lÄg jag pÄ en bÄr och fördes till ett sjukrum. Den första person som talade till mig var en uniformerad polis frÄn Inrikesministeriet. Jag sa till henne att en bil hade kört pÄ vÄr bil bakifrÄn och att det hade fÄtt mig att förlora kontrollen.
Hon tog anteckningar och till slut gav hon mig ett uttalande att signera. Sjukhuset som var civilt, hade plötsligt omvandlats till ett militÀrt. Jag var omringad av uniformerade soldater. En sjuksköterska sa till mig att de skulle sÀtta in en intravenös slang för att ta blod och för att ge lugnande behandling. Jag minns att de fortsatte att ta blod frÄn mig och att de bytte slang hela tiden, vilket verkligen oroade mig. Jag har fortfarande mÀrken frÄn detta. Jag var halvt neddrogad under flera veckor efterÄt, utan att veta exakt vad de hade gett mig för behandling.
NÄgra textmeddelanden hade sÀnts frÄn platsen och det har rapporterats om andra meddelanden som Ànnu inte har avslöjats. Vad vet du om detta?
De tog ifrÄn mig min telefon nÀr de förde ut mig ur bilen. Jag kunde bara anvÀnda Arons mobil den tid vi var tillsammans pÄ sjukhuset. Jag kom inte ihÄg dessa meddelanden förrÀn jag kom till Spanien och kunde lÀsa dem, dÀr jag bad om hjÀlp och sa att vÄr bil blev pÄkörd bakifrÄn.
De började videofilma mig hela tiden och de fortsatte att göra det till den sista dagen i fÀngelse i Kuba. NÀr de förhörde mig om vad som hade hÀnt, upprepade jag vad jag hade sagt till polisen som första gÄngen antecknade vad jag berÀttade. De blev arga. De varnade mig för att jag var deras fiende och sa att jag var vÀldigt ung för att dö. En av dem sa att det jag vittnade om inte hade hÀnt och att jag skulle vara försiktig, för att det hÀngde pÄ vad jag sa om det skulle gÄ mycket bra eller mycket dÄligt för mig.
NĂ€r jag hade lĂ€mnat sjukhuset tog de mig till ett fĂ€ngelse i Bayamo. Det Ă€r det vĂ€rsta jag nĂ„gonsin har upplevt. Jag hölls isolerad och fick aldrig se dagsljus. Vi vadade i kackerlackor tills de tog mig till en sjukcell tillsammans med en annan kubansk fĂ„nge. FörhĂ„llandena var vidriga. En gĂ„ng om dagen kom det en strĂ„le vatten frĂ„n taket, toaletten hade ingen tank och man kunde bara anvĂ€nda den nĂ€r det fanns en hink vatten att kasta i efterĂ„t. Cellen var full av insekter som vĂ€ckte mig nĂ€r de föll ned pĂ„ min kropp. Ăven om jag inte minns nĂ„got sĂ€rskilt frĂ„n dessa dagar, kommer bilder tillbaka till mig och jag önskar att de bara var mardrömmar och inte minnen.
Den video som myndigheterna publicerade spelades in skedde nĂ€r jag befann mig i dessa förhĂ„llanden. Som man kan se pĂ„ filmen Ă€r mitt ansikte och mitt vĂ€nstra öga mycket svullet och jag talar som om jag var berusad. En polis gav mig en anteckningsbok dĂ€r regeringens officiella version stod skriven och jag höll mig till att bara lĂ€sa frĂ„n den anteckningsboken. Faktum Ă€r att man kan se att jag lĂ€ser kubanska uttryck som jag inte kĂ€nde till som t ex ordet trafik, âtransitoâ som pĂ„ spanska heter âtraficoâ och man kan se mig stirra direkt mot den högra hörnan, dĂ€r polisen stod och höll upp anteckningarna. Jag hoppades att ingen skulle tro att videon var inspelad under fria former eller att vad jag sa överensstĂ€mde med det som verkligen hade hĂ€nt.
Vem skickade dig till Kuba? Varför Äkte du dit?
Ingen skickade mig till Kuba, jag berÀttade inte ens för min chef om min resa. Jag reste dit under min sommarsemester, som sÄ mÄnga andra stödjande mÀnniskor gör, för jag beundrar de fredliga försvararna av frihet och demokrati, som Oswaldo, som Àr mycket kÀnd i Spanien.
Vad anser du om rÀttegÄngen i Bayamo?
RÀttegÄngen i Bayamo var en fars, och avsÄg att göra mig till syndabock, men jag var tvungen att acceptera domen utan överklagande för att ha minsta chans att komma ut frÄn detta helvete. Men i sista minuten beslutade jag mig för att inte förklara mig skyldig, dÄ jag tÀnkte pÄ Alan Gross (en amerikansk konsult som fick 15 Ärs fÀngelse för att han olagligt hade haft med sig datautrustning till Kuba).
Vad betrÀffar de spanska myndigheterna, kan jag bara tacka dem för att de lyckades repatriera mig. Jag vill inte orsaka mer problem. Jag vill fÄ tillbaka mitt tidigare liv. Jag förstÄr t o m att jag, Àven om jag Àr oskyldig, mÄste fortsÀtta att vara frihetsberövad pÄ grund av det bilaterala avtal som finns mellan Kuba och Spanien. Jag bara hoppas att denna orÀttvisa situation inte fortsÀtter allt för lÀnge.
Trots anklagelser som jag dagligen utsÀtts för i pressen och frÄn dem som försvarar Castro diktaturen, Àr det inte min avsikt att fortsÀtta tala om dessa traumatiska upplevelser. Jag har blivit mordhotad i Spanien och jag var tvungen att ge vittnesmÄl inför notarie sÄ att Ätminstone sanningen kommer fram om nÄgot skulle hÀnda mig.
Varför talar du ut nu?
Det viktigaste för mig har varit att Payås familj alltid har försvarat mig som oskyldig, nÀr det Àr de som har lidit mest i denna tragedi. Och nÀr jag denna vecka trÀffade Rosa Maria (PayaŽs dotter) kunde jag inte lÀngre tiga om sanningen. Jag Àr inte bara oskyldig, jag Àr Ànnu ett offer som skulle kunna vara död nu. Jag vet att mitt beslut kan resultera i Ànnu hÄrdare media attacker mot mig frÄn Kuba, men jag förtjÀnar inte att bli betraktad som skyldig till ofrivilligt vÄllande av annans död och framför allt kunde jag inte fortsÀtta leva i en medbrottslig tystnad.
Jag vet inte vad de gav mig intravenöst, men jag fortsÀtter att ha stora minnesluckor. Men vad de inte kunde fÄ mig att glömma Àr att Oswaldo Àr en av de mÀnniskor som har gjort störst intryck pÄ mig, i mitt liv. Han Àr den verkliga huvudpersonen i denna mardröm. Han var en exceptionell person och jag kommer aldrig att glömma honom.
__________________
