Imprimir
Comentar el artĂ­culo

Kirurger vid centralsjukhus i Havanna klagar på allvarliga missförhållanden i öppet brev till Raúl Castro.

Kirurger vid centralsjukhus i Havanna klagar pĂ„ allvarliga missförhĂ„llanden i öppet brev till RaĂșl Castro.

NedanstĂ„ende brev, har skrivits av en grupp kirurger vid Calixto GarcĂ­a –sjukhuset i Havanna och publicerades av Cuba Encuentro den 20 september 2012. Det Ă€r uppseendevĂ€ckande att kubanska lĂ€kare öppet vĂ„gar kritisera regimen för förfallet och arbetsvillkoren inom sjukvĂ„rden, trots att de flesta numera kĂ€nner till att det stĂ„r vĂ€ldigt illa till med hĂ€lsovĂ„rden pĂ„ Kuba. 

Men hĂ€lsosektorn Ă€r den ”framgĂ„ng” med vilken regimen motiverar och försvara hela sin existens, femtio Ă„rs diktatur, slaveri och utsugning av befolkningen. UpprĂ€tthĂ„llandet av myten om den excellenta sjukvĂ„rden pĂ„ Kuba Ă€r för regimen ocksĂ„ livsviktig eftersom de billiga kubanska lĂ€karna Ă€r landets viktigaste exportvara, och det utbyte regimen ger mot att olika FN-organisationer ska fortsĂ€tta att lovorda och stötta den kubanska diktaturen.

Eva Belfrage – CDV redaktör

- - - - - -

Öppet brev frĂ„n kubanska lĂ€kare till RaĂșl Castro

Cubaencuentro

20 september 2012

 


Att vara duglig Àr enda sÀttet att lyckas
Att vara bildad Àr enda sÀttet att bli fri
Men det vanligaste bland mÀnniskor Àr
att man mÄste vara framgÄngsrik för att anses vara duglig.
José Martí


Öppet brev frĂ„n Kirurgiavdelningen vid sjukhuset Calixto GarcĂ­a till Kommunistpartiets Ordförande och Presidenten för Stats och ministerrĂ„det, ArmĂ©general RaĂșl Castro Ruz.

Sjukhuset Calixto García i Havanna har i uppdrag att utan avbrott ge specialiserad och preventiv vÄrd samt rehabilitering till befolkningen, genom en kvalificerad och högt professionell medicinsk vÄrd. Med mer Àn 100 Ärs historia har sjukhuset varit en permanent skola för kirurger i landet och en viktig del i vÄrt lands kamp för sjÀlvstÀndighet. MÄnga av vÄra lÀrare deltog i underjordisk kamp och lysande lÀkare har varit pÄ viktiga internationella uppdrag. Kirurgerna pÄ detta sjukhus som respekterar den hypokratiska eden, har historiskt sett utmÀrkt sig för att vara kritiska och sjÀlvkritiska, men framför allt stridbara inför svÄrigheter, inför felaktiga beslut och otaliga felaktigheter som drabbar vÄrt land och undan för undan sÀtter framtiden i fara. Med hÀnsyn till att hÀlsovÄrden blev en av grundpelarna i förÀndringarna under den revolutionÀra perioden var det vÄr plikt att ge en professionell och vÀrdig medicinsk vÄrd i enlighet med den vetenskapliga utvecklingen under 2000-talet.

Efter otaliga rapporter till ledningen pÄ avdelningen, till sjukhusledningen, diskussioner i kommunistpartiets celler, men sedan lÄng tid förhindrade att delta i analyser pÄ andra nivÄer med ansvariga pÄ ministerienivÄ dÀr lÀkare utan restriktioner skulle kunna framföra sina synpunkter och förslag pÄ lösningar av stora problem som idag drabbar hÀlsosektorn, frÄn utbildningen till den direkta vÄrden, funderade vi, en grupp kirurger, kring vÄra grundlÀggande Ätaganden och beslutade oss för att skicka detta brev till Er, för att informera Er om det allvarliga tillstÄnd vÄrden befinner sig i. Om man ser till den officiella diskursen, förefaller det som om den politiska ledningen i landet inte kÀnner till problemen eftersom det har gÄtt sÄ lÄngt nu inom den allmÀnna vÄrden och sÀrskilt vid vÄrt sjukhus, dÀr det inte tycks finnas nÄgra omedelbara utsikter till en lösning.

LÀkarvÄrden och sÀrskilt kirurgin vid vÄr avdelning Àr en stor katastrof som kÀnnetecknas av att:
- Sjukhusbyggnaden Àr tÀrd av Älder och otaliga dÄligt utförda reparationer, som inte hÄller lÀnge
- Brist pĂ„ viktiga resurser vid behandling av patienter, inadekvat distribution, bristande ledning,  överarbete p g a indragningar vid andra avdelningar av liknande skĂ€l.
- NedgÄng i den mentala hÀlsan dÀrför att ett minimum av medmÀnsklighet saknas mot dem som har lÄnga arbetsdagar och oavlönat arbete under ett avsevÀrt antal timmar, i ett land dÀr oavlönat arbete ska ha avskaffats, men dÀr arbetsmiljön Àr sÀmre Àn i nÄgot fattigt land i vÀrlden.

VÄr kirurgiavdelning har reducerats frÄn ett trettiotal operationssalar för alla specialistomrÄden till inte fler Àn 10 idag, som trots stort förfall ÀndÄ anvÀnds. Bristerna i operationssalarna med luftkonditioneringar som oavbrutet gÄr sönder, vatten som saknas, brist pÄ adekvat utrustning i en del salar, orsakar att patienter med t ex cancer inte kan opereras i tid vid vÄr institution, och patienter med godartade symptom som hade kunnat opereras omedelbart blir komplicerade fall dÀrför att de inte ÄtgÀrdas i tid. Och inte bara det, vi har stora problem ocksÄ med akuta fall.

Dessa akuta fall som utgör en vĂ€sentlig del av fallen, kommer pĂ„ remiss frĂ„n andra hĂ„ll i staden, ofta med dĂ„liga transporter som sĂ€tter patientens liv i fara och t o m orsakar deras död, nĂ„got som  Ă„tminstone teoretiskt skulle ha kunnat undvikas. Även om det Ă€r den enda prioritet inom kirurgin som sjukhuset har och som sjukhuset Ă€gnar större delen av sin tid Ă„t, mĂ„ste akutpatienterna ibland vĂ€nta mer Ă€n 24 timmar mellan registrering och det akuta ingreppet, framför allt pĂ„ grund av brist pĂ„ operationssalar och tillgĂ„ng pĂ„ personal med adekvata kunskaper. Dessutom Ă€r lĂ€karna utmattade bĂ„de fysiskt och psykiskt och de klagar och klagar och tar upp problemen pĂ„ alla tĂ€nkbara nivĂ„er om de inte till slut tar itu med problemen sjĂ€lva och agerar sĂ€ngtransportörer eller stĂ€dassistenter. Dessutom tar de pĂ„ sig allt ansvar inför patientens familj, inför patienten sjĂ€lv och inför samhĂ€llet. Vi anser att dessa allvarliga brister i hĂ€lsovĂ„rden av övergĂ„ende eller bestĂ„ende karaktĂ€r och som handlar om resurser, tvingar oss att ge patienterna en oprofessionell vĂ„rd utan den etik eller vĂ€rdighet, som vĂ„rt ansvar som lĂ€kare krĂ€ver.

De reparationer som gjorts vid vĂ„r avdelning och som har tagit mer Ă€n 10 Ă„r att utföra, har inte lett till nĂ„gon förĂ€ndring vad gĂ€ller sjukhusets funktion som allmĂ€nt sjukhus, dĂ„ största delen av reparationerna bara rör sig om lite puts pĂ„ de gamla husen och de Ă€r dĂ„ligt utförda och givetvis kortlivade, vilket ökar frekvensen av nya reparationer. Sjuksalar som tidigare höll i 10 Ă„r, förstörs idag pĂ„ fyra mĂ„nader efter reparation. De första regnen orsakar lĂ€ckage, falska tak faller ned och  utrymmen som förklaras obeboeliga.  Detta hör till de dagliga bekymren i vĂ„rt arbete och patienternas vistelse vid sjukhuset. Det hör numera till det dagligt förekommande att operationer mĂ„ste skjutas upp pĂ„ grund av luftkonditioneringen, vattnet, otillrĂ€ckligt med operationssalar, eller vad det nu kan vara. Kirurgenheterna har redan upphört att stĂ„ beredda att lösa patienters problem. Idag mĂ„ste vi kirurger prioritera den ena eller andra patienten i en beklaglig och tröttsam jakt pĂ„ kirurgiska möjligheter för kubaner vi tyvĂ€rr endast kĂ€nner för deras sjukdom.

Med denna deprimerande överblick vill vi ocksÄ nÀmna de förhÄllanden som lÀkare och annan personal lever med. Det börjar med att vi har en lön som inte rÀcker för egen eller familjens försörjning och vi utsÀtts för en nedvÀrderande attityd vad gÀller arbetsmiljö och jourarbete, som inbegriper avsaknad av vilorum under lÄnga operationsdagar, flera kilometer lÄnga promenader mellan sjuksalar, i damm, i sol och ofta i regn. Urusel kvalitet pÄ och lite mat, brist pÄ toaletter och duschar för uppfrÀschning i vÀrmen eller tvÀttning efter ett smittsamt ingrepp. NÀr allt detta nu har blivit ett permanent problem, har det tvingat oss att Àndra instÀllning.

MĂ„nga studier har visat att utmattning ökar komplikationerna. Om vi bland andra missförhĂ„llanden, dessutom noterar den löjliga summan av 10 liter bensin per mĂ„nad för dem s om Ă€r lyckligt lottade och har bil, sĂ„ rĂ€cker det inte ens till att ta sig till arbetet under den första veckan i mĂ„naden. Bilden blir allt tydligare av de försĂ€mringar som pĂ„ ett avgörande sĂ€tt pĂ„verkar lĂ€karvĂ„rden i landet. Idag Ă€r det omöjligt att be en lĂ€kare, Ă€ven om han har en bil, att han ska komma till sjukhuset pĂ„ natten för att trĂ€ffa en nyopererad patient, eller att han kommer en söndag, som har varig brukligt tidigare bland kirurgerna. Och Ă€n vĂ€rre: det Ă€r omöjligt att be en kirurg komma och göra ett nytt ingripande pĂ„ en patient med komplikationer kl 10 pĂ„ kvĂ€llen och man behöver inte vara sĂ€rskilt intelligent för att förstĂ„ vad som har hĂ€nt i fall dĂ€r fem nya ingrepp har behövts, som har utförts av olika kirurger.

Vi anser att denna katastrofala situation utan tvekan för med sig komplikationer för patienterna. Studier visar att efter att en kirurg har arbetat sex timmar börjar komplikationer att infinna sig . Vi talar alltsÄ om en lÀmplig arbetsmiljö. I mÄnga fall blir inte ens döden etiskt vÀrdig, nÀr det handlar om patienter i slutskedet, för vi kan inte göra det patienten förtjÀnar eller som man bör göra vid en viss tidpunkt. Vi kirurger som arbetar vid denna avdelning har orÀkneliga exempel och mÄnga kubaner noterar och kritiserar att vad som informeras utÄt inte har nÄgonting att göra med vÄrt land eller vÄra sjukhus.

Vi anser att vÄr regering har ett Ätagande i allt detta, för regeringen Àr till för att tillfredsstÀlla befolkningens behov, lösa folkets problem och arbetarnas. De Àr helt enkelt ansvariga för att underhÄlla sjukhusen, att arbetarna blir adekvat utbildade i ett rÀttvist och kvalitativt utbildningssystem, som Àr etiskt och anpassat till det arbete som ska utföras. Men tÀnker ingen pÄ varför lÀkare, ingenjörer eller byggmÀstare engagerar sig i sitt arbete. De gör det dÀrför att arbetet medför en förbÀttring för familjen och för samhÀllet dÀr han lever. Men tyvÀrr Àr det inte sÄ i vÄrt land. Det lyckas bara nÀr man lÀmnar landet. Men vi har rÀtt till vÄrt land, det Àr vÄrt och ingen, absolut ingen mÀnniska har rÀtt att pÄ nÄgot sÀtt ta ifrÄn oss detta. VÄr identitet Àr vÄrt land för vilket vi bör vara beredda att ge vÄrt liv sÄ att det kan förbli en sjÀlvstÀndig nation.

Olyckor kommer sĂ€llan ensamma. De kommer allteftersom levnadsnivĂ„n fortsĂ€tter att sjunka för mĂ€nniskor som har kompetens och engagemang, och i enlighet med den socialistiska lag som alla kĂ€nner till: ” Åt var och en i enlighet med sitt arbete” . Regeringen hĂ„ller pĂ„ med sina lagar, dekret, sĂ€rskilda cirkulĂ€r, beslut och instruktioner och börjar riskera vĂ„r framtid. Hur lĂ€nge ska vi behöva tacka den Ă€ldre generationen för att den har utfört sin uppgift och plikt att befria Kuba?  VĂ„r generation vĂ€ntar pĂ„ att fĂ„ uppfylla sin plikt att utveckla och ge  familjer, barn och kubanska bröder och systrar det liv de förtjĂ€nar: Men korruptionens vĂ„gor svallar höga och övergĂ„r i riktiga utsvĂ€vningar frĂ„n den ena Ă€ndan av samhĂ€llet till den andra och var man Ă€n tittar.

Som JosĂ© MartĂ­ sade: ” Men det vanligaste hos mĂ€nniskan Ă€r att hon mĂ„ste vara framgĂ„ngsrik för att anses vara duglig.” Regeringen Ă€r ansvarig för allt detta och det Ă€r inte frĂ„ga om att bara kĂ€nna till det utan att ocksĂ„ göra nĂ„got Ă„t det. Och dĂ€rför och innan det blir för sent och nĂ„got hĂ€nder som t ex i Mazorra-sjukhuset (CDV not: dĂ€r ett trettiotal mentalpatienter dog pĂ„ grund av misskötsel), beslutade vi  i denna grupp av lĂ€kare, som Ă€r engagerade, hĂ„rt arbetande, etiska och framför allt illa behandlade, att informera Er och alla som Ă€r ansvariga för dessa enligt vĂ„r modesta Ă„sikt allvarliga problem. Vi skriver hĂ€r ifrĂ„n vĂ„rt lands Ă€ldsta sjukhus, som pĂ„ den sociala skalan Ă€r sĂ„ undervĂ€rderad, men som har spelat en  historisk och hjĂ€ltemodig roll i den allmĂ€nna kirurgins tjĂ€nst.

- - - -

CDV Not:
Till texten ovan hör ett antal noter, som hÀr inte har tagits med, men som finns pÄ spanska
I Cuba Encuentros publicering.

NĂ€r skribenterna talar om Kubas ”sjĂ€lvstĂ€ndighet” och "befria" rör de sig med ett vokabulĂ€r som Castro-bröderna alltid anvĂ€nder för att sĂ€tta skrĂ€ck i befolkningen inför ett förment amerikanskt hot. Efter Fidel Castros önskan om och krav pĂ„ Sovjet att genomföra ett kĂ€rnvapenangrepp pĂ„ USA 1962, som JF Kennedy lyckades fĂ„ ett stopp för, ingicks en uppgörelse med Sovjet, dĂ€r USA lovade att aldrig angripa Kuba. Det har heller inte skett och USA har sedan 1961 och den misslyckade Grisbuktsinvasionen, inte inneburit nĂ„got hot mot den kubanska diktaturen. Idag önskar Castro-regimen ingenting hellre Ă€n förbĂ€ttrade relationer med den tidigare sĂ„ förhatliga kubanska diasporan och turism och handelsförbindelser med USA, trots att den officiella retoriken fortsĂ€tter att vara hatisk mot USA.

_________________


Others News