Kirurger vid centralsjukhus i Havanna klagar på allvarliga missförhållanden i öppet brev till Raúl Castro.

Kirurger vid centralsjukhus i Havanna klagar på allvarliga missförhållanden i öppet brev till Raúl Castro.

Nedanstående brev, har skrivits av en grupp kirurger vid Calixto García –sjukhuset i Havanna och publicerades av Cuba Encuentro den 20 september 2012. Det är uppseendeväckande att kubanska läkare öppet vågar kritisera regimen för förfallet och arbetsvillkoren inom sjukvården, trots att de flesta numera känner till att det står väldigt illa till med hälsovården på Kuba. 

Men hälsosektorn är den ”framgång” med vilken regimen motiverar och försvara hela sin existens, femtio års diktatur, slaveri och utsugning av befolkningen. Upprätthållandet av myten om den excellenta sjukvården på Kuba är för regimen också livsviktig eftersom de billiga kubanska läkarna är landets viktigaste exportvara, och det utbyte regimen ger mot att olika FN-organisationer ska fortsätta att lovorda och stötta den kubanska diktaturen.

Eva Belfrage – CDV redaktör

- - - - - -

Öppet brev från kubanska läkare till Raúl Castro

20 september 2012

Att vara duglig är enda sättet att lyckas
Att vara bildad är enda sättet att bli fri
Men det vanligaste bland människor är
att man måste vara framgångsrik för att anses vara duglig.
José Martí

Öppet brev från Kirurgiavdelningen vid sjukhuset Calixto García till Kommunistpartiets Ordförande och Presidenten för Stats och ministerrådet, Armégeneral Raúl Castro Ruz.

Sjukhuset Calixto García i Havanna har i uppdrag att utan avbrott ge specialiserad och preventiv vård samt rehabilitering till befolkningen, genom en kvalificerad och högt professionell medicinsk vård. Med mer än 100 års historia har sjukhuset varit en permanent skola för kirurger i landet och en viktig del i vårt lands kamp för självständighet. Många av våra lärare deltog i underjordisk kamp och lysande läkare har varit på viktiga internationella uppdrag. Kirurgerna på detta sjukhus som respekterar den hypokratiska eden, har historiskt sett utmärkt sig för att vara kritiska och självkritiska, men framför allt stridbara inför svårigheter, inför felaktiga beslut och otaliga felaktigheter som drabbar vårt land och undan för undan sätter framtiden i fara. Med hänsyn till att hälsovården blev en av grundpelarna i förändringarna under den revolutionära perioden var det vår plikt att ge en professionell och värdig medicinsk vård i enlighet med den vetenskapliga utvecklingen under 2000-talet.

Efter otaliga rapporter till ledningen på avdelningen, till sjukhusledningen, diskussioner i kommunistpartiets celler, men sedan lång tid förhindrade att delta i analyser på andra nivåer med ansvariga på ministerienivå där läkare utan restriktioner skulle kunna framföra sina synpunkter och förslag på lösningar av stora problem som idag drabbar hälsosektorn, från utbildningen till den direkta vården, funderade vi, en grupp kirurger, kring våra grundläggande åtaganden och beslutade oss för att skicka detta brev till Er, för att informera Er om det allvarliga tillstånd vården befinner sig i. Om man ser till den officiella diskursen, förefaller det som om den politiska ledningen i landet inte känner till problemen eftersom det har gått så långt nu inom den allmänna vården och särskilt vid vårt sjukhus, där det inte tycks finnas några omedelbara utsikter till en lösning.

Läkarvården och särskilt kirurgin vid vår avdelning är en stor katastrof som kännetecknas av att:
- Sjukhusbyggnaden är tärd av ålder och otaliga dåligt utförda reparationer, som inte håller länge
- Brist på viktiga resurser vid behandling av patienter, inadekvat distribution, bristande ledning,  överarbete p g a indragningar vid andra avdelningar av liknande skäl.
- Nedgång i den mentala hälsan därför att ett minimum av medmänsklighet saknas mot dem som har långa arbetsdagar och oavlönat arbete under ett avsevärt antal timmar, i ett land där oavlönat arbete ska ha avskaffats, men där arbetsmiljön är sämre än i något fattigt land i världen.

Vår kirurgiavdelning har reducerats från ett trettiotal operationssalar för alla specialistområden till inte fler än 10 idag, som trots stort förfall ändå används. Bristerna i operationssalarna med luftkonditioneringar som oavbrutet går sönder, vatten som saknas, brist på adekvat utrustning i en del salar, orsakar att patienter med t ex cancer inte kan opereras i tid vid vår institution, och patienter med godartade symptom som hade kunnat opereras omedelbart blir komplicerade fall därför att de inte åtgärdas i tid. Och inte bara det, vi har stora problem också med akuta fall.

Dessa akuta fall som utgör en väsentlig del av fallen, kommer på remiss från andra håll i staden, ofta med dåliga transporter som sätter patientens liv i fara och t o m orsakar deras död, något som  åtminstone teoretiskt skulle ha kunnat undvikas. Även om det är den enda prioritet inom kirurgin som sjukhuset har och som sjukhuset ägnar större delen av sin tid åt, måste akutpatienterna ibland vänta mer än 24 timmar mellan registrering och det akuta ingreppet, framför allt på grund av brist på operationssalar och tillgång på personal med adekvata kunskaper. Dessutom är läkarna utmattade både fysiskt och psykiskt och de klagar och klagar och tar upp problemen på alla tänkbara nivåer om de inte till slut tar itu med problemen själva och agerar sängtransportörer eller städassistenter. Dessutom tar de på sig allt ansvar inför patientens familj, inför patienten själv och inför samhället. Vi anser att dessa allvarliga brister i hälsovården av övergående eller bestående karaktär och som handlar om resurser, tvingar oss att ge patienterna en oprofessionell vård utan den etik eller värdighet, som vårt ansvar som läkare kräver.

De reparationer som gjorts vid vår avdelning och som har tagit mer än 10 år att utföra, har inte lett till någon förändring vad gäller sjukhusets funktion som allmänt sjukhus, då största delen av reparationerna bara rör sig om lite puts på de gamla husen och de är dåligt utförda och givetvis kortlivade, vilket ökar frekvensen av nya reparationer. Sjuksalar som tidigare höll i 10 år, förstörs idag på fyra månader efter reparation. De första regnen orsakar läckage, falska tak faller ned och  utrymmen som förklaras obeboeliga.  Detta hör till de dagliga bekymren i vårt arbete och patienternas vistelse vid sjukhuset. Det hör numera till det dagligt förekommande att operationer måste skjutas upp på grund av luftkonditioneringen, vattnet, otillräckligt med operationssalar, eller vad det nu kan vara. Kirurgenheterna har redan upphört att stå beredda att lösa patienters problem. Idag måste vi kirurger prioritera den ena eller andra patienten i en beklaglig och tröttsam jakt på kirurgiska möjligheter för kubaner vi tyvärr endast känner för deras sjukdom.

Med denna deprimerande överblick vill vi också nämna de förhållanden som läkare och annan personal lever med. Det börjar med att vi har en lön som inte räcker för egen eller familjens försörjning och vi utsätts för en nedvärderande attityd vad gäller arbetsmiljö och jourarbete, som inbegriper avsaknad av vilorum under långa operationsdagar, flera kilometer långa promenader mellan sjuksalar, i damm, i sol och ofta i regn. Urusel kvalitet på och lite mat, brist på toaletter och duschar för uppfräschning i värmen eller tvättning efter ett smittsamt ingrepp. När allt detta nu har blivit ett permanent problem, har det tvingat oss att ändra inställning.

Många studier har visat att utmattning ökar komplikationerna. Om vi bland andra missförhållanden, dessutom noterar den löjliga summan av 10 liter bensin per månad för dem s om är lyckligt lottade och har bil, så räcker det inte ens till att ta sig till arbetet under den första veckan i månaden. Bilden blir allt tydligare av de försämringar som på ett avgörande sätt påverkar läkarvården i landet. Idag är det omöjligt att be en läkare, även om han har en bil, att han ska komma till sjukhuset på natten för att träffa en nyopererad patient, eller att han kommer en söndag, som har varig brukligt tidigare bland kirurgerna. Och än värre: det är omöjligt att be en kirurg komma och göra ett nytt ingripande på en patient med komplikationer kl 10 på kvällen och man behöver inte vara särskilt intelligent för att förstå vad som har hänt i fall där fem nya ingrepp har behövts, som har utförts av olika kirurger.

Vi anser att denna katastrofala situation utan tvekan för med sig komplikationer för patienterna. Studier visar att efter att en kirurg har arbetat sex timmar börjar komplikationer att infinna sig . Vi talar alltså om en lämplig arbetsmiljö. I många fall blir inte ens döden etiskt värdig, när det handlar om patienter i slutskedet, för vi kan inte göra det patienten förtjänar eller som man bör göra vid en viss tidpunkt. Vi kirurger som arbetar vid denna avdelning har oräkneliga exempel och många kubaner noterar och kritiserar att vad som informeras utåt inte har någonting att göra med vårt land eller våra sjukhus.

Vi anser att vår regering har ett åtagande i allt detta, för regeringen är till för att tillfredsställa befolkningens behov, lösa folkets problem och arbetarnas. De är helt enkelt ansvariga för att underhålla sjukhusen, att arbetarna blir adekvat utbildade i ett rättvist och kvalitativt utbildningssystem, som är etiskt och anpassat till det arbete som ska utföras. Men tänker ingen på varför läkare, ingenjörer eller byggmästare engagerar sig i sitt arbete. De gör det därför att arbetet medför en förbättring för familjen och för samhället där han lever. Men tyvärr är det inte så i vårt land. Det lyckas bara när man lämnar landet. Men vi har rätt till vårt land, det är vårt och ingen, absolut ingen människa har rätt att på något sätt ta ifrån oss detta. Vår identitet är vårt land för vilket vi bör vara beredda att ge vårt liv så att det kan förbli en självständig nation.

Olyckor kommer sällan ensamma. De kommer allteftersom levnadsnivån fortsätter att sjunka för människor som har kompetens och engagemang, och i enlighet med den socialistiska lag som alla känner till: ” Åt var och en i enlighet med sitt arbete” . Regeringen håller på med sina lagar, dekret, särskilda cirkulär, beslut och instruktioner och börjar riskera vår framtid. Hur länge ska vi behöva tacka den äldre generationen för att den har utfört sin uppgift och plikt att befria Kuba?  Vår generation väntar på att få uppfylla sin plikt att utveckla och ge  familjer, barn och kubanska bröder och systrar det liv de förtjänar: Men korruptionens vågor svallar höga och övergår i riktiga utsvävningar från den ena ändan av samhället till den andra och var man än tittar.

Som José Martí sade: ” Men det vanligaste hos människan är att hon måste vara framgångsrik för att anses vara duglig.” Regeringen är ansvarig för allt detta och det är inte fråga om att bara känna till det utan att också göra något åt det. Och därför och innan det blir för sent och något händer som t ex i Mazorra-sjukhuset (CDV not: där ett trettiotal mentalpatienter dog på grund av misskötsel), beslutade vi  i denna grupp av läkare, som är engagerade, hårt arbetande, etiska och framför allt illa behandlade, att informera Er och alla som är ansvariga för dessa enligt vår modesta åsikt allvarliga problem. Vi skriver här ifrån vårt lands äldsta sjukhus, som på den sociala skalan är så undervärderad, men som har spelat en  historisk och hjältemodig roll i den allmänna kirurgins tjänst.

- - - -

CDV Not:
Till texten ovan hör ett antal noter, som här inte har tagits med, men som finns på spanska
I Cuba Encuentros publicering.

När skribenterna talar om Kubas ”självständighet” och "befria" rör de sig med ett vokabulär som Castro-bröderna alltid använder för att sätta skräck i befolkningen inför ett förment amerikanskt hot. Efter Fidel Castros önskan om och krav på Sovjet att genomföra ett kärnvapenangrepp på USA 1962, som JF Kennedy lyckades få ett stopp för, ingicks en uppgörelse med Sovjet, där USA lovade att aldrig angripa Kuba. Det har heller inte skett och USA har sedan 1961 och den misslyckade Grisbuktsinvasionen, inte inneburit något hot mot den kubanska diktaturen. Idag önskar Castro-regimen ingenting hellre än förbättrade relationer med den tidigare så förhatliga kubanska diasporan och turism och handelsförbindelser med USA, trots att den officiella retoriken fortsätter att vara hatisk mot USA.

_________________