Våldsamma Castro-angrepp mot dissidenter och sabotage vid toppmöte i Panama, men Kubas diktator och Obama skakar ändå hjärtligt hand. Av Eva Belfrage.
VÄldsamma Castro-angrepp mot dissidenter och sabotage vid toppmöte i Panama, men Kubas diktator och Obama skakar ÀndÄ hjÀrtligt hand.
Av Eva Belfrage
18 april 2015
Det Amerikanska toppmötet i Panama i förra veckan gav en förfĂ€rande bild av hur splittrad kontinenten Ă€r mellan demokrati och yttrandefrihet Ă„ ena sidan och vĂ€nsterpopulism med totalitĂ€ra tendenser och diktatur Ă„ andra sidan. Den stora hĂ€ndelsen som internationell press var dĂ€r för att bevittna var Barack Obamas handskakning med Kubas diktator RaĂșl Castro.
Det som dock överskuggade hela toppmötet var det som hÀnde dagarna innan i det parallella forumet för det civila samhÀllet, eftersom det blev allt annat Àn civiliserat, helt enligt Castro-regimens planer.
Castro hade beordrat dit en grupp pĂ„ flera hundra frĂ„n diktaturens parti-bundna organisationer, med flera kĂ€nda politiska polis-agenter och högt uppsatta inom partiet. Enligt kubansk officiell press hade de förberett sig för en riktig âbataljâ mot de kubanska dissidenterna, som ocksĂ„ skulle delta, i lĂ„ngt mindre skala dock, bara ca 19 personer, frĂ€mst pĂ„ grund av deras begrĂ€nsade ekonomi och svĂ„righeter att fĂ„ ackrediteringar.
Dissidenterna fick problem redan vid ankomsten till flygplatsen i Panama dÀr polisen, tydligen fÄtt instruktioner av den kubanska regimen att inte slÀppa in dem, dÄ de skulle utgöra en sÀkerhetsrisk. Men efter ingripande pÄ hög politisk nivÄ blev de alla inslÀppta, men mÄnga fick ÀndÄ problem med ackreditering till möten, detsamma gÀllde för flera journalister med kritisk instÀllning till den kubanska regimen.
Ingen kunde tro att Castro-regimen med âbataljâ verkligen menade det i ordets konkreta bemĂ€rkelse, inte i ett sammanhang dĂ€r Raul Castro skulle skaka hand med Barack Obama och inte inför kontinentens alla presidenter. SĂ„ dum trodde man inte att RaĂșl Castro kunde vara, men det var han.
Castro-regimens horder uppförde sig som de brukar pÄ hemmaplan. De skrÀnade aggressivt och högljutt de gamla invanda slagorden som maskar, legoknektar, mördare, niggrer, kontrarevolutionÀrer, heja Fidel, heja Raul etc medan de sparkade, knuffade och klöste de dissidenter de kom Ät. Men de kubanska dissidenterna hade de flesta övriga latinamerikanerna pÄ sin sida och nÀr dessa krÀvde respekt blev de ocksÄ utsatta för castro-regimens horder, t o m rullstolsbundna blev angripna och kameramÀn blev sparkade pÄ smalbenen och knuffade i ryggen.
Dessa bataljer iscensattes dÀrför att castroiterna vÀgrade att sitta i samma rum och föra en sansad dialog om demokrati med andra latinamerikaner och kubanska dissidenter. Dessa demonstrationer föregick alla möten under tre dagar. Men det löste sig till slut med att Castro regimens grupper drog sig tillbaka och de övriga deltagarna kunde genomföra sina möten utan deras nÀrvaro. Det civila samhÀllets deklarationerna blev pÄ grund av dessa hÀndelser mycket starkare Àn de kubanska dissidenterna hade kunnat hoppas. MÄnga vÀnsteraktivister frÄn Latinamerika hade reagerat upprört pÄ hur Castro-regimens horder hade betett sig.
Den vĂ€rsta hĂ€ndelsen under dessa dagar var nĂ€r en grupp pĂ„ ett tiotal kubanska dissidenter och amerikanska sympatisörer skulle lĂ€gga ned vita rosor i en park vid foten av en JosĂ© MartĂ staty. NĂ€r de började sjunga nationalsĂ„ngen kom en grupp utrusande frĂ„n kubanska ambassaden, som ligger pĂ„ andra sidan gatan, med flaggor och skrek slagord mot dem och omringade dem. De var sĂ€rskilt ute efter den kĂ€nde kubanske oppositionsledaren âAntĂșnezâ, hans fru Yris ledare för Rosa Parks-rörelsen och en medlem av Damerna i Vitt, Leticia Ramos. TvĂ„ amerikaner försökte skydda dissidenterna med sina kroppar och gick i försvar mot sparkar och slag frĂ„n vĂ€ltrĂ€nade, senare identifierade kubanska sĂ€kerhetspoliser. Kubanska dissidenter har lĂ€rt sig att aldrig slĂ„ tillbaka nĂ€r de blir angripna, för dĂ„ riskerar de fĂ€ngelse direkt. SĂ„ de försökte bara skydda sina huvuden, medan amerikanerna försvarade sig och försökte avleda uppmĂ€rksamheten frĂ„n dissidenterna. Tre, fyra panamanska poliser var nĂ€rvarande, men de kunde inte göra mycket mot den kubanska ambassadens hejdukar och de tillkallade inte heller nĂ„gon förstĂ€rkning. Mitt i allt brĂ„k och medan Yris höll pĂ„ att bli angripen, dyker en okĂ€nd svart man upp frĂ„n ingenstans och försöker slĂ„ mot angriparna, vilket gör att Yris rĂ€ddas och angriparna springer efter denne okĂ€nde man, som de slĂ„r besinningslöst, tills en person frĂ„n kubanska ambassaden ingriper och förmodligen sĂ€ger att det inte Ă€r en dissident, och de slĂ€pper honom.
Dissidenterna förs sedan av panamansk polis till polisstation, dÀr de hÄlls till lÄngt in pÄ natten, sÄrade och omskakade och dÀr hotas de med utvisning och polisutredning, som om de varit skyldiga till övergreppen, precis sÄ som det brukar gÄ till i Kuba. Men efter ingripande frÄn hög politisk nivÄ, förs de till sjukhus för omvÄrdnad och Äterförs till sitt hotell.
Angreppet pÄ dissidenterna i parken filmas och dokumenteras av America TeVé och NTN24 samt ocksÄ lite grand med telefon av en amerikanska som följde med till statyn.
PÄ kubansk och venezolansk TV har angreppet i parken givetvis skildrats som om dissidenterna kom för att provocera, nÀr kubanska ambassaden med en grupp skulle lÀgga ned blommor vid statyn. Men i Kuba förstÄr alla vad som har hÀnt och det som dokumenterats av de internationella TV-bolagen, sprids snabbt och som en löpeld inne i landet.
Eftersom det mesta av detta aggressiva agerande var planerat, frÄgar man vilket budskap Raul Castro ville ge Obama och Latinamerika med dessa rÄbarkade spektakel, som kom att chockera hela kontinenten, en uppvisning i rÄtt maktmissbruk och ett ocksÄ mycket tveksamt samarbete med panamansk polis.
Förmodligen var Castros avsikt att inför TV-kameror tydligt markera att det Àr han som bestÀmmer hur kubanska dissidenter ska behandlas och att en normalisering av relationerna med USA inte förÀndrar nÄgonting i Kuba vad gÀller yttrandefrihet och mÀnskliga rÀttigheter. NÄgon dialog med oliktÀnkande kan aldrig komma pÄ frÄga vare sig i Kuba eller i Panama.
De öppna angreppen mot de kubanska dissidenterna i Panama föreföll inte nÀmnvÀrt pÄverka Obama, som inte kommenterade dem i sitt tal och som inte heller hindrade honom frÄn att hjÀrtligt skaka hand med och sitta ned i samtal med diktatorn Raul Castro och nÄgra dagar senare deklarera sin avsikt att avskriva Kuba frÄn USAs lista pÄ lÀnder som stödjer terrorister, ett krav Castro stÀllt för att etablera diplomatiska förbindelser med USA.
_____________________
