Nyårslek i Havanna driver med reseförbud och längtan bort från Kuba: "Sisten ut med kappsäcken". Av Hugo Fernández.

Sisten ut med kappsäcken
Av Hugo Fernández

7 januari 2001
Cuba Net.org
Översättning: Eva Belfrage

Den första kö som Havanna-borna bildade 2011 uppstod mellan det gamla och det nya året. Det var kappsäckskön, en tradition som har etablerats för att införlivas i vårt traditionella firande av den 31 december.

Klockan 12 på natten, utöver traditionerna med att bränna en docka och kasta ut  vatten på gatan (i anständiga mängden denna gång, för torkan har nästan förvandlad Havanna till en öken), genomfördes ritualen med kappsäcken, som består i att springa runt ett kvarter med en kappsäck, för de säger att de som gör det har försäkrat sig om möjligheten att kunna göra en resa under det nya året.

Enligt sägen, kan resan gå vart som helst, till månen eller till nästa kvarter, men det är inte svårt att gissa vad vårt mål är. En resa är ingen resa för oss om vi inte kommer över havet. Det spelar ingen roll till vilket land vi kommer, eller hur vi genomför resan, bara det blir så långt bort som möjligt.

För att besvärja de gudomliga makterna, mellan det gamla och det nya året, och bönfalla om tillstånd för en  flyktväg, , har folk förlängt köerna. Anledningen till dessa köer är att inte alla äger en kappsäck och de kan  inte genomföra språngmarschen utan kappsäck i handen . Det köas alltså för att samma kappsäck ska kunna användas av flera och det är något mystiskt och lustigt med det.

Denna nya tradition uppstod förstås bland fattiga Havanna-bor. Och det är i deras kvarter som den genomförs. Det är inte möjligt att föreställa sig de uttråkade och  ”upptagna” invånarna i Atabey, Siboney och den sk ” zona light” (där livet är lätt)  i Miramar, (där nomenklaturan bor) skulle dela på en kappsäck. De som äger så mycket och som så ofta använder kappsäckar. Ännu svårare är det att föreställa sig att de skulle kunna roa sig tillsammans med folk på gatan.

Kappsäckstraditionen är i själva verket  bara en förevändning som  vi  hittade på för att roa oss och  glömma de outhärdliga förhållandena omkring oss. I mitt kvarter, just när det var som roligast (och då alkoholen hade stigit oss åt huvudet), var det någon som frågade: ” Jaha, och vad gör vi om plötsligt någon ur högsta ledningen kommer hit och ber att få ställa sig sist i kön?” Det samstämmiga svaret var ”Solavaya! –  Måtte inte det ske ! (ungefärlig översättning) vilket ju skulle vara det enklaste sättet att få ett slut på vår kappsäckstradition.

___________