Den kubanske pianisten och kompositören Bebo Valdés har avlidit vid en ålder av 94 år i Sverige. Han ville inte återvända till Kuba för han tålde inte diktaturer. Av Diario de Cuba.
Pianisten och kompositören Bebo Valdés har avlidit.
Diario de Cuba
22 mars 2013
ĂversĂ€ttning: Eva Belfrage
Pianisten och kompositören Bebo Valdés (Quivicån 1918) har dött vid en Älder av 94 Är i Sverige. Bebo levde sina sista Är i den spanska byn Benalmådena (Södra Malaga) sjuk i alzheimer. För tvÄ veckor sedan Äkte han till Sverige, dÀr nÄgra av hans söner lever, dÄ hans hÀlsade hade försÀmrats.
Som musiker var han huvudperson under en guldtid pÄ Kuba, och var dessutom föregÄngare i den afrokubanska jazzens uttryck och skapare av en egen rytm kallad batanga.
Chucho Valdés, hans son, Äkte över till Spanien för att ta hand om sin far de senaste Ären av hans liv. Bebos verkliga namn Àr Ramón Emilio Valdés Amaro och han föddes den 9 oktober 1918 i Quvicån.
Hans karriĂ€r som pianist inleddes i orkestern Julio Cueva, för vilken han komponerade mambon âLa rareza del sigloâ. Sedan anslöt han sig till orkestern Armando Romeu vid Tropicana kabarĂ©n, dĂ€r han blev musikalisk ledare.
Bebo beslutade att gÄ i exil i Sverige 1960, dÀr han rotade sig, bildade familj och levde under vÀldigt lÄng tid avlÀgsnad frÄn musiken.
Den 25 november 1994, spelade han in en skiva med Paquito DâRivera i Tyskland. Ă
r 2000 kommer Calle 54 ut, en film regisserad av Fernando Trueba, tillsammans med en dubbel CD
med filmmusiken. Det blev en stor succĂ©. Ett historiskt möte mellan de största inom den latinamerikanska jazzen: Bebo ValdĂ©s, Tito Puente, Eliane Elias, Jerry GonzĂĄlez, Michel Camilo, Paquito DâRivera, Cachao och andra fantastiska musiker.
2001 fick han en Grammy för det bĂ€sta albumet inom genren Tropiskt traditionelle med âEl Arte del Saborâ, tillsammans med Cachao och Patato ValdĂ©s.
CDn Lagrimas Negras tillsammans med flamencosÄngaren Diego el Cigala, gav honom pÄnytt uppmÀrksammhet och för den fick han en Grammy Latino.
Sammanslag fick Bebo ValdĂ©s fyra Grammy Latinos, fyra Premio de la MĂșsica och fem Premios Amigo, och en lĂ„ng rad utmĂ€rkelser som Miamis nycklar, som han tilldelades kvĂ€llen innan en konsert 2006 tillsammans med Lincoln Center Afrolatin Jazz Orchstra.
Han fick ocksÄ Premio Latino de Honor vid den 14e utdelningen av musikpris frÄn SGAE (2010), och blev ocksÄ utnÀmnd till hedersdoktor vid Berklee Musik College i Boston (2011)
Den kubanska regeringen försökte nedvÀrdera honom och uteslöt hans namn nÀr de informerade om internationella musikpriser.
âJag Ă„tervĂ€nder inte till Kuba för jag tĂ„l inte diktaturerâ
Diario de Cuba
22 mars 2013
Bebo talade inte ofta om politik, men nÀr han gjorde det darrade hans hÀnder. HÀr Àr nÄgra av hans uttalanden om den kubanska regimen.
I en intervju 2005 i Dagens Nyheter, sa Bebo ValdĂ©s att han inte Ă„tervĂ€nder till Kuba för han tĂ„l inte âdiktaturerâ, men med tanke pĂ„ att hans mormor levde 109 Ă„r sĂ„ âkunde han fortfarande drömma om det och göra mer musik.â
Bebo ansÄg att han var politisk flykting i Sverige, ett sorgligt och trÄkigt land, men med bra lagar, sa han vid ett tillfÀlle till den argentinska tidningen La Nación.
âNi ska vara medvetna om att den första artikeln i den kubanska konstitutionen sĂ€ger att alla kubaner Ă€r lika inför lagen, men regeringen följer det inte. Hur kan de förfölja hederliga mĂ€nniskor!â utropade Bebo, som hade förlorat sin tjĂ€nst pĂ„ Kuba pĂ„ grund av en krock mellan hans repertoar och vad castro-regimen kunde godta.
â TĂ€nk dig att de tog i frĂ„n oss friheten t o m musiken. En kvĂ€ll kom det fram en typ med identitetsbricka och frĂ„gade varför jag spelade den typen av musik, klassisk jazz som jag improviserade. Jag svarade att det hade han inte med att göra och han svarade högmodigt att han arbetade i regeringen för att kontrollera mig och jag svarade att han bara förlorade sin tid pĂ„ mig, och att ingen skulle beordra mig vad jag skulle spela. De kastade ut mig. Det var den politiska polisenâ, berĂ€ttade Bebo försjunken i sin berĂ€ttelse en stund.
âDet Ă€r synd att behöva sĂ€ga det, men innan var det friare pĂ„ Kubaâ, sa Bebo denne vittbereste pianist. âVad jag har, det har jag frĂ„n mina landsmĂ€n och inte frĂ„n nĂ„gra regeringarâ.
Det finns en dag han aldrig glömmer. Det var den 26 oktober 1960, den dag dĂ„ han lĂ€mnade Kuba. Han fick lĂ„na en kappsĂ€ck och den har han Ă€nnu kvar. Den stĂ„r i kĂ€llaren i hans hem i Sverige. âVi hade blivit av med Batista som var diktator pĂ„ högerflanken och vi fick en ny diktator pĂ„ vĂ€nsterflanken som förtrycker folket. De fĂ„r fara Ă„t helvete dessa diktatorer!â sa han en gĂ„ng till den spanska dagstidningen El Pais.
âJag sa till min pappa att jag tĂ€nkte komma tillbaka i januari och han svarade med grĂ„ten i halsen â vi kommer inte att ses merâ. Det gjorde ont i sjĂ€len. Hela mitt liv har jag haft lust att Ă„tervĂ€nda till Kuba, men jag hade svurit inför min lilla mamma, det hon bad mig om innan hon dog, att inte komma tillbaka sĂ„ lĂ€nge detta system rĂ„der.â Och denne reslige, men kĂ€nslosamme lĂ„nge (1,84 cm) man fick tĂ„rar i ögonen.
_________________
