Fidel Alexander "den förskräcklige" Castro, "större än superman" och "inte normal". Av Eva Belfrage.

Fidel Alexander den ”Förskräcklige” Castro ,”större än superman” och” inte normal”.
Av Eva Belfrage
2 december 2016

Fidel Castro blev med åren tämligen gammal. För de flesta kubaner hade han blivit en utsliten figur, och de hade fått mer än nog av honom efter 56 år av förtryck och utbredd misär. I Kuba var han inte den gud eller den hjälte, som han ville att de skulle tycka och som han trodde att han var.

Utanför Kuba lyckades han tyvärr bevara bilden av sig själv som den store revolutionären, som drev sitt korståg mot USA imperialism och fattigdom i världen och ingen av hans beundrare brydde sig om hur han behandlade det egna folket eller låtsades om att de kände till hur han nästlade sig in i världens alla hörn, genom kubanska vänskapsföreningar och kommunistpartier, i regeringar, i internationella medier och kulturkretsar, i universitet, i FN och t o m i Vatikanen för att få stöd för sin egen image. I Sverige hade han sina trogna kumpaner i kubanen i ”exil” Renée Vasquez Díaz och socialdemokraten Pierre Schorri.

2006 drabbades Castro av en sjukdom och måste opereras. En spansk läkare tillkallades för en nödvändig operation, för han litade inte på de kubanska läkarna. Och döm av omvärldens förvåning, när den nästan redan begravde åldringen återuppstår, läser dagstidningar i sängen och snart vacklar runt i korridorerna i sin presidentvilla, och tar emot diktatorer och dignitärer i Adidas overall, som han aldrig tycks byta ut.

Hans skyddsling från Venezuela, Hugo Chavez, brukade hälsa på honom vid sjukbädden och visa honom sin beundran och vördnad. Men Chavez hade blivit mäktig och populär i Venezuela och inflytelserik även utanför landet, vilket kan ha grumlat Fidel Castros ego, då han alltid ville vara störst och främst. När Chavez plötsligt insjuknade övertalades han därför av Castro att låta sig behandlas av kubanska specialister, dem som Fidel Castro själv inte vågade anlita och därför dog Chavez också i Havana. Det var den 30 december 2012, långt innan han offentligt förklarades död i Venezuela den 5 mars 2013.

Krumbukterna kring Chavez död och hans balsamering och annat konstigt skedde för att underlätta maktövertagandet i Venezuela av Fidel Castros nickedocka Nicolas Maduro, som lydigt reste till Havanna minst varannan månad för att få instruktioner direkt från Fidel Castro. Han var den perfekte och lydige marionetten, eftersom han dessutom under ett tiotal år i Kuba hade lärts upp och tränats i kommunistisk ideologi och ledarskap.

Den av Fidel Castro hunsade vapendragaren, lillebrodern Raúl Castro utsågs av Fidel att ta över presidentskapet år 2008, medan Fidel höll sig i bakgrunden, grymtade till då och då om inrättning i leden. Fidel roade sig med att skriva underliga reflektioner om världsordningen, och nyttiga växter som alla skulle tvingas äta, men aldrig brydde han sig om förfallet och misären i Kuba. Raúl höll god min och lät honom hållas hur absurda reflektionerna än blev med tiden.

Men en hel generation av unga kubaner upplevde Fidel Castro som denna skäggiga gamla gubbe, som sa konstiga saker i Adidasoverall, och som mer liknade ett sorgligt skämt än den ”störste, mäktigaste och mest intelligente man i världen”, som skolböcker, kubansk press och TV propaganda framställde honom.

Åren gick och lillebror Raúl Castro, som han själv hade tillsatt, tog över och några små förändringar började ske. Kuba hade hämtat sig något efter kriser av hunger och undernäring och stora flyktingskaror, efter Sovjets fall och avbrutna understöd, hade funnit en ny partner att leva på, Venezuela och dess oljerikedomar. I Venezuela styrde och ställde castroregimen och tvingade landet att gå i dess ledband, med förstatligande  av naturtillgångar, nedläggningar av näringsliv och nedrustning av det demokratiska systemet. Allt enligt Fidel Castros planer. Brodern Raúl red högt politiskt på de framgångar, som den venezolanska oljan gav med stöd och förmåner till flera regimer i Latinamerika och Karibien.

Men så började det rasa i Venezuela och Raul insåg att det var fara å färde och han sökte en alternativ mjölkko. Så togs de första stegen i försök till ett närmande till ärkefienden USA. Han lättade på reserestriktionerna och såg till att kubaner fick rätt att vara utomlands i två år, för han var medveten om att en kuban efter ett år i USA, dit de flesta sökte sig, har rätt till uppehållstillstånd, och skulle då kunna börja arbeta och sända pengar hem till Kuba. Obama var med på noterna och lättade omedelbart på restriktioner om hur mycket pengar kubaner fick sända hem till Kuba. Det innebar ett stort uppsving eftersom delar av dessa transfereringar beslagtogs av regimen i Kuba. Obama underlättade också för amerikansk turism som innebar ett gediget tillägg i kassan för Raúl Castros militärer, som ansvarar för turistindustrin på Kuba.

Raul Castro avskedade en halv miljon överflödiga statsanställda och tillät dem öppna egen verksamhet inom enklare s k yrkesområden, och de avkrävdes oskäliga tillståndsavgifter och skatter, som gav nya inkomster till statskassan. Så småningom såg han också till att de förföljdes av korrupta inspektörer och poliser med böter och hot om fängelse, och på så sätt delfinansierade han den för diktaturen så nödvändiga förtryckarapparaten.

Allt detta skedde medan Fidel Castro vacklade mellan säng och rullstol och ingen vet vad han egentligen tänkte. Men en signal gav han i en unik intervju, där han påstår att det kommunistiska systemet inte ens fungerar i Kuba (vilket kunde tolkas som att han kanske gick med på eget företagande och ett närmandet till USA). Men när han 2016 fick se USAs president beträda Kubas jord, då höll han sig säkert instängd på sitt rum. Obama togs emot av kubanerna med överväldigande entusiasm och t o m partiets folk charmerades av denne elegante, lättsamme och vältalige man. Så snart Obama hade lämnat Havanna, satte Fidel Castro ned foten och bestämde tonen. Hans ego hade satts på undantag och han kände sig utkonkurrerad. Han skrev därför en direkt förolämpande artikel mot Obama, som sedan blev rättesnöret för regimens inställning. USA hade omstörtande ambitioner genom att vilja stödja privata företag och Obama var en troyansk häst som hade nästlat sig in i kubanernas hjärtan.

Efter detta satte repressionen igång i stor skala mot egen företagare och mot opposition och dissidenter. Arresteringarna ökade och säkerhetspolis och paramilitären hade fullt upp med att misshandla och förfölja oppositionsgrupper. Efter Obamas besök har Damerna i Vitt inte tillåtits gå till söndagsmässan eller marschera, de arresteras varje vecka utanför sina hem eller utanför sitt högkvarter. Den största motståndsrörelsen, UNPACU har sett många av sina bästa aktivister fängslade och har nu förlorat omkring 45 personer till Castros grymma fängelser.

Så dog då äntligen den gamle tyrannen med skägget. Inte för att han hade betytt så mycket de senaste tio åren. Men monstret hade funnits i bakgrunden. Han representerade för den äldre generationen den första glada revolutionsyran, men för de flesta också 60 år av verklig terror och förtryck, med tiotusentusentals människoliv förspillda i utländska krig, till avrättningspatruller, till hajar vid flykt över havet, i osedvanligt grym tortyr och misshandel i fängelser och arbetsläger, i självmord, i undernäring och misär, mentalt förtryck och oförlåtlig indoktrinering i hat och lögn.

Reaktionerna efter Fidel Castros död lät inte vänta på sig. I de närmaste kretsarna fanns den nu vuxne, tidigare lille båtflyktingen Elian, som Fidel i samarbete med Bill Clinton, rövade bort från Miami och gav en ”gedigen kubansk utbildning”. Han utbrast inför TV kameror: ”Fidel är den störste, han är t o m större än Superman” och Nicolas Maduro som alltid gör bort sig, talade från hjärtat och sa att ”Fidel var inte normal”. Mycket annat i den vägen har uttalats om den hänsynslöse tyrannen, som var ansvarig för tusentals avrättningar, landsflykt av 20 procent av befolkningen och ett total misslyckande med den sociala och ekonomiska utvecklingen i Kuba, som han lämnade i misär och ruiner.

I Miami jublade kubanerna över tyrannens död och gick ut på gatorna till congarytmer, kramades, sjöng och skanderade ”Frihet!”.

I Kuba blev det tyst. Det var en order och ett hot från högsta ort och kanske från liket självt. Bevakningen på gator och torg och utanför dissidenters hus satte skräck i folk. Men efter 10 års väntan på detta ögonblick tänkte nog de flesta: Solavaya, Solavaya! – ungefär Bort bort, kom aldrig mer igen. Grafittikonstnären El Sexto smög runt i natten och skrev på en vägg: ”Se fue” – han har gett sig av, för det blev han blåslagen och sitter nu i fängelse, för hur länge denna gång vet vi inte än.

Förberedelserna för Fidel Castros gravplats intill José Martí’s, (landets stora nationalpoet och frihetshjälte) minnesmonument i Santiago de Cuba hade gjorts redan ett par år tidigare. Vägen till kyrkogården breddades och rensades ut på ovidkommande befolkning och en kilometerlång länga av hus jämnades med marken på order från regimen men av husägarna själva, som tvingades att flytta någon annan stans. Vis av parodierna kring Chavez död, ville Fidel Castro inte bli mumifierad, och inte heller riskera likskändning, så han valde att bli kremerad. Kistan av den ”store” blev absurt liten, men askan placerade i ett hål i en jättestor grov sten, som ingen kan välta, riva eller föra bort utan stora maskinella resurser. Där ligger han alltså stendöd.

Ingen vet om Fidel Castro hade planerat begravningsceremonin själv, men det skulle inte förvåna. Nio dagars landssorg proklamerades, med gråtande partitrogna, totalt alkohol- och, musik- förbud, kompakt tystnad i nio dagar och kondoleanser från hela kubanska folket, med barn och vuxna från skolor, universitet och arbetsplatser utkommenderade att skriva under citat av Fidel Castro för att svära trohet till Fidels Revolution och paradera framför ett foto av honom. Liktåget går dessutom genom hela landet från Havanna i väster till Santiago de Cuba i öster och kräver hälsningar av folket utmed vägen.

Många kubaner har liknat dessa sorgedagar vid de kusliga ceremonierna i Nordkorea, och upplever det hela som ett outhärdligt och överdrivet spektakel. För ett deprimerat folk som är svårt alkoholiserat och som inte kan leva utan högljudd musik och livliga diskussioner innebär dessa dagar ren tortyr. Men det är inte nog med det, folk arresteras om de blir påkomna med att dricka alkohol, en person hotades med fem års fängelse för det, och en modig 10-åring, son till en oppositionsaktivist, straffades av sin lärare för att han vägrade skriva i kondoleansboken. Han blev inlåst i ett rum med bara TV-program om Fidel Castro. Eduardo Cardet, en försynt och respekterad läkare, ledare för oppositionsgruppen MCL, har i dagarna misshandlats och anhållits och hotas med ett mångårigt fängelsestraff för att ha yttrat sig negativt om Fidel Castro i utländsk press. Alla oppositionella och oberoende journalister bevakas och kan inte röra sig utanför sina hem.

Kommunistdiktaturen oroar sig allvarligt för reaktionerna bland folk efter Fidel Castros död, eftersom missnöjet är så omfattande. Raúl Castro är nervös utan sin bror. En allvarlig signal om stämningarna i landet är den chockartade ökningen av antalet flyktingar som har skett under året och som inte bara går över havet i farliga hemmagjorda farkoster utan också via Ecuador, Guyana, Surinam, Colombia, Panama genom djungler, floder och hav på riskfyllda vägar till USA. Alla vill till USA.

Det häftigt ökade förtrycket och antalet fängslanden är ett dåligt omen för den närmaste framtiden i Kuba efter Fidel Castros död.