KUBA: TIDEN STÅR STILLA. Av Eva Belfrage. + videos.

KUBA: TIDEN STÅR STILLA
Av Eva Belfrage
21 oktober 2018
Videos är på spanska - men bilderna talar för sig själva.

 
Farligt boende i Havannas ruiner

 
Fattiga familjer hotas av fördrivning för att de vill bygga bostäder till militärer

På Kuba står tiden stilla. Samma gubbar sitter kvar vid makten. Fidel Castro är Gud, numera i helvetet och Kubas kommunistparti är hans efterföljare. Kuba styrs av partiet som fortfarande leds av Raul Castro, även om han har tillsatt Miguel Diaz-Canel till president, för att avlasta med representation och annat. Gamla gubbar tillsätter nya gubbar och försäkrar sig om att de är trogna den sedan 60 år orubbliga ideologin: Partiet är staten och partiet råder över allt och är "revolutionärt", trots den paniska rädslan för förändring. Ingen utveckling får ske som skulle kunna förbättra levnadsstandarden för kubaner i gemen, eftersom de då kan bli ett hot mot makten. Endast partimedlemmar och militärer tillåts en hygglig levnadsstandard, så att de effektivt kan kontrollera att befolkningen förblir fattig och beroende av makten för sin överlevnad.  

Det skall nu lagfästas i en reformerad konstitution att de som har avvikande åsikter eller inte följer den rätta vägen skall betraktas som landsförrädare och bestraffas på det strängaste sättet och det ska också vara möjligt att mobilisera befolkning och använda vapen för att slå ned mot avvikare, något som pågår och har pågått i 60 år, men som nu ska befästas i konstitutionen.

Allt är som vanligt på Kuba. Tiden mäts med hur många människor som tas in och ut ur fängelser. Det är mest svarta och riktigt fattiga som åker in, och större delen avtjänar straff för brott som de inte har begått, men som den s k rättvisan tror att de skulle kunna begå (den s k Farlighetslagen) eller brott som polisstaten fabricerar för att sätta dit en dissident eller individ som någon funktionär eller partimedlem har lust att sätta dit. I fängelserna är livet som vanligt, smutsigt dricksvatten, svältkost, brist på läkarvård och så den plågsamma tortyren. Strafflägren är inte mycket bättre än den ryska Gulagen var. Mycket hårt arbete oftast i byggen, jordbruk eller träkolsproduktion med dåliga verktyg och utan skyddskläder eller utrustning och under miserabla lägerförhållanden.

I kommunistrevolutionens s k paradis fortsätter man med tortyrmetoder som ”shakira” eller ”gungan” (fästa ihop händer och fötter med handbojor på ryggen och lämna fången att 'dansa' på magen medelst slag mot ryggen); ”korsfästelsen” (handklova fångens händer i celldörren med armarna isär och så att fången endast nuddar golvet med tåspetsarna); ”cykeln” (Fästa ihop händerna med handbojor över huvudet, sticka en påle mellan händer och huvud och tvinga fången att springa i korridorer och upp och ned för trappor. Appliceras gärna på fångar som hungerstrejkar och är utmattade, som mot den politiske fången Tomas Nuñez Magdariaga nyligen). Vanligaste tortyren är annars våld och slag, som oftast utförs av våldsbenägna kriminella fångar mot belöning. Isoleringscell flera månader i sträck hör också till rutinerna och det är ingen sinekur i ett litet utrymme med cementsäng och utan dagsljus, ofta minimalt med vatten och mat.

Havannas försummade sophantering

Ruinerna och soporna i landet breder ut sig och tycks inte gå att stoppa. Det allenarådande kommunistpartiet har ingen kraft och ork och är så korrumperat att total handlingsförlamning råder. Miljöförstöringen är ett allvarligt problem då de flesta vattendrag är kraftigt förorenade. Dricksvatten är en lyxvara som numera säljs i buteljerad form och tvättvatten är också en lyx. Epidemier kommer och går, kolera, dengue, Zika och andra livsfarliga sjukdomar breder ut sig och undernäringen särskilt i de östra fattigaste provinserna har tvingat WFP att ingripa. Skolorna har brist på lärare och kvalificerade lärare finns överhuvudtaget inte. Sjukhus och kliniker har brist på läkare för de exporteras och säljs på slavkontrakt utomlands och sjukvården lider brist på det mesta, utrustning, hygien och mediciner.  Universitet och skolor är korrumperade och betyg köps och säljs. Även här råder förstås partiets riktlinjer för indoktrinering liksom för hur kränkningar av barn till oliktänkande ska gå till. Dessa barn kommer ofta hem gråtande efter en dag i skolan av lärarmisshandel och elevers mobbning och givetvis tillåts de inte att ens drömma om universitetsstudier. Bostadsbristen är skriande. Folk bor i ruiner, i skjul av papp, i garage, många på gatorna eller under ett träd och efter varje orkan ökar bostadsmisären. Taken hotar att rasa ned över huvudet och varje år är det dödsfall i Havannas ruiner. Trots bostadsbristen drivs fattiga iväg från sina hem, för att partiet kanske vill ha deras hus, skjul eller mark för annat ändamål och de erbjuds inga alternativ. Nyligen fördrevs en 102-åring från sitt hem troligen för att hennes hus var attraktivt för någon funktionär. De s k  ’albergues’ övergångsboendena är överfyllda eftersom de har blivit permanentboenden och de är så risiga och nedgångna att ingen vill bo där.

Oppositionen på Kuba har lidit svårt de senaste åren av ökat förtryck och alla är bevakade dygnet runt av säkerhetspolisen.  När det faller regimen in tas de in i polisarrest för några dagar eller när de tycker att det är dags fälls de i riggade domar för brott som olydnad, bristande respekt för myndighet och har de utsatts för polisvåld vid arresteringen är det för de mesta offren som anklagas för överfall. Många fälls för att de inte har betalat de böter de ständigt får för förseelser som de inte har begått och andra fälls för att de skulle kunna tänkas begå ett brott under den sk Farlighetslagen.  Ändå är oppositionen fortsatt aktiv. Damerna i Vitt försöker varje söndag ta sig till kyrkan för att be för de politiska fångarna, och sätts i polisarrest ett par dygn varje vecka. UNPACU den största oppositionsgruppen har sällat sig till initiativet ’Cuba Decide’ (Kuba beslutar) som kräver en folkomröstning där folket får bestämma om de vill ha ett demokratiskt system eller ej. Omkring 130 politiska fångar finns det idag, varav ett 50tal är UNPACU aktivister och 6 är Damer i Vitt. Artister har organiserat sig mot ett dekret som snart träder i kraft och som innebär ökad censur och förbud mot all kultur, som inte godkänns av partiet. Oberoende journalister förföljs, anhålls och hotas ständigt av säkerhetspolis och de gör heroiska och viktiga insatser för att informera både internt på Kuba och externt. Exilgrupper har organiserat sig i olika kampanjer bl a mot kryssningsturism till Kuba och en internationell grupp av jurister planerar att ställa Raúl Castro inför rätta som ansvarig för mord.

Kubaner fortsätter att fly från hopplöshet och förtryck, men vägarna går inte längre över havet utan tar sig krångliga landvägar genom djungler i Latinamerika eller t o m via Ryssland över Berings sund till Alaska, de flesta med målet att nå USA, som dock är nästan helt avvisande sedan Obama avskaffade de förmåner kubaner tidigare hade åtnjutit. Nu har många istället slagit sig ned i Ecuador, Brasilien, Colombia och Chile och många har fastnat i flyktingläger på vägen i Mexico, Panama eller Guyana och tvingas så småningom att återvända till Kuba.

Om kubaner dansar salsa, skrattar och sjunger eller ligger med främlingar så är det med turister och för att tigga eller tjäna en slant eller helst av allt söka sig utomlands. Prostitutionen är omfattande och en förutsättning för turistnäringen i landet. De är inte alls några genuint glada revolutionärer. På Kuba råder hopplöshet, resignation, självmordsbenägenhet och inte minst rädsla för att hamna i diktaturens klor och tvingas att spionera på dissidenter och grannar eller sluta i en mörk fängelsehåla.

Den senaste tiden har Kubas militära närvaro och involvering i Venezuela uppmärksammats internationellt, något som dock har varit känt länge, men nu bekräftas av internationell press och på hög nivå av OEA och USA’s regering. Venezuelas illegitime president Nicolas Maduro handplockades av Fidel och Raul Castro som Chavez efterföljare. Maduro hade fått ett tiotal års revolutionär utbildning på Kuba och förberetts för kommande uppdrag. Han flyger till Havanna regelbundet för att få förhållningsorder eller råd. Inga viktigare beslut tas av Maduro utan godkännande från Kubas rådgivare som är stationerade i Venezuela. Han har med Kubas hjälp lyckats skapa ett totalt kaos och ruin av ett av det mest råvarurika länderna i världen och befolkningen flyr i miljoner p g a fattigdom, hunger, sjukdomar och förtryck. Maduro styr med hjälp av ett kriminellt nätverk av narkotikahandlare, smugglare, gruvexploatörer, banditer, svindlare, colombiansk gerilla, hizbollah terrorister och kubaner. På order av Kuba vägrar han att utlysa fria och internationellt övervakade val och lämna över den makt som han har tillskansat sig och inte har stöd från befolkningen för. Maduro fortsätter att förse Kuba med olja i utbyte mot kubanska militärer och säkerhetsrådgivare samt läkare och sjukvårdspersonal. Men det blir allt svårare då Maduro också har lyckats sätta den ineffektiva oljeproduktionen i skuld och leveranserna till Kuba har minskat liksom också till Nicaragua och några centralamerikanska länder. Effekten av denna minskning har redan gett sig till känna i Nicaragua där åtstramningar p g a uteblivet stöd från Venezuela har fått folket att resa sig. Den kubanska diktaturen är livrädd för att något liknande skulle ske på Kuba och bereder sig med en ny konstitution för att försvara makten.

Relationen till USA har hårdnat men inte lika mycket som förväntats med Trump. Det har mest varit fråga om kritiska uttalanden om diktaturens förtryck och uppmärksammande av politiska fångar. Och det ska vi ändå vara tacksamma för eftersom det är långt bättre än Obamas politik, som strävade efter samarbete med diktaturen och blev avvisad, eller EU som vill göra affärer och därför uttrycker sig i smickrande ordalag som att Kuba ”är en demokratisk enpartistat” eller Sverige som t o m inleder ett bilateralt biståndssamarbete med kommunistdiktaturen.

När USA för en vecka sedan försökte rikta uppmärksamhet mot regimens förtryck, sammankallade de ett möte för diplomater och press i FN-byggnaden.  Men diktaturen tål inte kritik och kan inte heller försvara sig och tog därför till sitt gamla knep och tillkallade en mobb (från som de sa det civila samhället) för att förstöra mötet. De tilläts inte delta, endast diplomater, som reglerna är. Det hindrade inte de kubanska diplomaterna och deras allierade från Bolivia att bete sig som en mobb och de skrek, gormade och bankade i bänkarna oavbrutet under 90 minuter så att inga tal från podiet skulle kunna höras. Resultatet orsakade i internationell skandal och fördömelse av diktaturens odemokratiska och terroristliknande diplomatiska metoder och för många blev det uppenbart hur rädd regimen är för kritik. Den kubanska delegationen till FN har nu anmälts till FN’s generalsekreterare för sitt uppförande och för den skadegörelse som har orsakats.

Även om allt verkar stå stilla för kubanerna, förlorar Castro-diktaturen varje dag stöd och prestige t o m bland vänstersympatisörer och revolutionsromantiker. Kubanerna har för länge sedan klätt av sin 'kejsare' och de vet vem han är, och även om de föraktar honom, har de tyvärr fortfarande all anledning att frukta honom.

  
Den 16 oktober möte i FN om politiska fångar och förtryck i Kuba - saboteras i våldsamt högljudd aktion av
kubanska diplomater som också bankar hål i salens bänkar.