Två svenska böcker om Kuba: Adolfssons träffsäker, rolig och medkännande; Gustafssons ambitiöst faktaspäckad men smältbar. Av Eva Belfrage.

Två svenska böcker om Kuba: Adolfssons träffsäker, rolig och medkännande; Gustafssons ambitiöst faktaspäckad men smältbart.

Josefine Adolfsson har skrivit en träffsäker dokumentärroman om Kuba, Farlighetslagen, som är både komisk och vemodig i skildringen av kubanernas tristess, instängdhet och uthållighet inför revolutionens vardagsförtryck. Bokens titel refererar till den lag som tillåter regeringen att fängsla eller vidta andra åtgärder mot vem som helst i förebyggande syfte, även om personen inte har gjort någonting. Lagen är liksom hela systemet, sett ur Adolfssons ögon, absurd. Läs själva sidan 136: " Säkerhetsåtgärder: Alla som är farliga eller i fara för att bli farliga eller i fara eftersom de är nära någon som är i fara för att bli farlig kommer att: a) få terapi b) omskolas c) bli förda till ett arbetskollektiv d) bevakas e) omhändertas eller fängslas. Vi kommer att utföra dessa åtgärder så länge tillståndet av farlighet finns kvar i subjektet."

Samtidigt beskriver Adolfsson de i Sverige så djupt rotade sympatierna för Fidel Castros diktatur, som går tillbaka till den tidens engagemang i socialism och frihetsrörelser, hos Olof Palme och vänstern och som efter 50 år slentrianmässigt lever kvar i svenska medier. Det  tar sig uttryck i former som nästan liknar turistreklam eller kommersialisering av Fidel Castros bild av sig själv, hans revolution och hans schabloner kring Kuba.

För personer som lever i den svenska verkligheten och  samtidigt försöker följa utvecklingen på Kuba, är det en befrielse att läsa en bok om Kuba som har ett verkligt medkännande med kubanerna och deras hårda liv i en för varje dag allt mindre hoppingivande tillvaro och som går rakt på sak i skildringen av dem som profiterar och utnyttjar kubanerna som turister, sexturister, politiker, eller vänsterfolk som deltar i spridandet av en falsk bild av Kuba.

Josefine Adolfsson har valt ett viktigt ämne, som alltså inte bara handlar om Kuba, utan också om människors överlevnadsstrategier och drömmar under förtryck och om utomståendes relation eller förhållningssätt till den verklighet de möter.

Det är en charmig, poetisk och rolig bok, som på ett bestickande och underfundigt sätt lägger in en del dokumentära fakta. Boken väcker förargelse, förståelse och medkännande och man blir väldigt förtjust i den trotsigt frågvisa Jenny som har dimpt ned i en konstig värld, där hon låtsas studera gråsparvar (kubansk symbol för tristess). Särskilt tagna blir säkert de som verkligen inser varför det var nödvändigt för Josefine Adolfsson att skriva denna bok, som jag personligen har tagit till mitt hjärta.

________

Thomas Gustafsson vill profilera sig som ”neutral” i den bild han ger av Kuba i sin jättebok på 700 sidor. Boken heter rätt och slätt  Kuba. Det är en kombination av reportage, historiebok och turistguide. Han har varit mycket ambitiös och bidrar med intressanta uppgifter och fakta, blandat med egna reportage och intervjuer med vanligt folk, politiker och oppositionella, t o m en liten intervju med Fidel Castro. Han skildrar Kuba-ikonerna med bakgrunder, familjeliv, kvinnor och barn för att ge läsarna lite lättsam kuriosainformation.

Thomas Gustafssons försöker täcka in allt av intresse, men han har ställt sig själv inför ett dilemma. Thomas har varit noggrann med att förklara att han är ”neutral” i sin beskrivning av Kuba. Han lyckas ändå inte undvika att positionera sig och han förklarar i slutordet ändå ungefär var han står. Om jag har förstått honom rätt står han någonstans mellan diktaturen och dess hårdaste kritiker bland folket, eller ur utlänningens perspektiv mellan de direkta språkrören för diktaturen i extremvänstern och de helt och hållet Castro-kritiska.

Hans hållning till regimen är trots detta klart kritisk mot misskötseln av landets ekonomi och mot förtrycket, som han beskriver med mycket fakta och många intervjuer. Mittemellanpositionen framstår tydligast när han samtidigt beskriver, med charmfulla reportage , revolutionens ikoner Fidel Castro och Che Guevara. Som om de inte hade något ansvar för förtrycket, förfallet och den misslyckade ekonomin i landet. Han undviker alla obehagliga fakta om dem, som t ex  att Che inte alls var den gerillaexpert Gustafsson vill påskina utan misslyckades i alla sina utlandsexperiment, att han var en av dem som själv gärna utförde summariska avrättningar. Han avfärdar att bröderna Castros utlandskonton och privatföretag utomlands skulle kunna användas för eget bruk, fast det formellt är bröderna Castros egendomar och de som signerar och gör vad de vill med pengarna. Han utelämnar nästan helt Huber Matos centrala roll i gerillakampen i Sierra Maestra och en av de första Actos de Repudios som Fidel Castro organiserade mot Matos med 5000 man som skrek "paradon!" - skjut honom. Han nuddar bara inom parantes vid Camillo Cienfuegos mystiska försvinnande och död, trots att det är ifrågasatt varför Fidel Castro aldrig ville anstränga sig att finna hans kropp.

Gustafsson låter nästan  som ett eko av Fidel Castro när han nedlåtande talar om exilkubanerna i Miami och de oppositionella på Kuba som är anknutna till Miami, (vilket de flesta är på ett eller annat sätt) och till alla dem som  inte tror på en dialog med Castro-diktaturen. Gustafsson verkar inte ha förstått att oppositionen på Kuba skulle ha ganska svårt att överleva utan stödet från exilkubanerna i Miami, både ekonomiskt och moraliskt. De hjälper dem att sprida informationen ut i världen och vidarebefordrar deras rapporter över Internet och Radio Marti in i Kuba och internationellt. Många kända oppositionella och f d politiska fångar är idag bosatta i Miami och arbetar aktivt med att stödja dissidenterna inne i Kuba. De flesta kubaner har familjemedlemmar i Miami och försörjs av dem. Kubanerna själva ser inte exilkubanerna på det sätt som Fidel Castro och Thomas Gustafsson gör. Damerna i Vitt t ex såg till att marschera i Havanna samtidigt som i stort sett hela det kubanska Miami tågade i solidaritet med dem och de politiska fångarna. De Vita Damerna släppte t o m vita duvor över havet som symbolisk hälsning till sina landsmän på andra sidan havet.

Gustafsson tycks stå politiskt ungefär på den spanske presidenten socialisten Zapateros sida, som insisterar på att en samarbetsvillig inställning och dialog med diktaturen på Kuba är bra. Men Gustafsson borde veta att sedan Olof Palmes dagar har det varit både samarbete och dialog om mänskliga rättigheter, men ändå har förtrycket förblivit oförändrat. Dessutom förvärras ekonomin  för varje dag och de s k landvinningarna d v s skola och sjukvård är fallfärdiga och har idag brist på lärare och läkare (eftersom de används som exportvaror). Barack Obama har lättat på embargot vad gäller penningtransfereringar och besök och hade planerat andra lättnader, när Raúl Castro som svar fängslar en amerikansk hjälparbetare och basunerar ut att han inte tänker vika en tum från revolutionen eller för internationella påtryckningar vad gäller politiska fångar. Så Thomas Gustafsson – är en dialog verkligen möjlig med en 50 år gammal diktatur, som vägrar samtala om demokrati och mänskliga rättigheter och som desperat klamrar sig fast vid makten, utan någon som helst hänsyn till folkets väl och som är helt inställd på att överleva med våld och förtryck.

Med dessa reservationer vill jag ändå ge Thomas Gustafsson en eloge för den fylliga, faktaspäckade och samtidigt lättlästa och intressanta boken. Det ska bli spännande att se hur den uppdaterade versionen som snart är på väg, kommer att te sig, särskilt med avseende på Thomas Gustafssons positionering som ”neutral” något som jag har svårt att svälja, då man omöjligen kan respektera en tyrann av Fidel Castros kaliber.

__________