Mario Vargas Llosas Nobelföreläsning den 7 december 2010 i Stockholm.

Mario Vargas Llosa' s Nobelföreläsning

7 december 2010

 En hyllning till läsningen och dikten

Nedan Utdrag med markerad text som berör Kuba (hela texten på Nobelpriskommitténs hemsida)

Alla tider har sina fasor, och vår egen har fanatiker och självmordsterrorister, ett gammalt släkte som är övertygade om att de kommer till paradiset genom att döda, och att oskyldiga människors blod tvättar bort kollektiva oförrätter, avskaffar orättvisor och får sanningen att segra över falska föreställningar. Otaliga offer krävs varje dag på olika platser i världen av folk som tror sig äga absoluta sanningar. Vi trodde att med de totalitära imperiernas sammanbrott skulle samlevnad, fred, pluralism och mänskliga rättigheter råda, och världen skulle lämna förintelser, folkmord, invasioner och utrotningskrig bakom sig. Inget av detta har inträffat. Nya former av barbari sprider sig, eldade av fanatism, och inför spridningen av massförstörelsevapen kan man inte utesluta att vilken liten skara av galna världsfrälsare som helst en dag framkallar en nukleär katastrof. Det gäller att stå emot dem, bekämpa dem och besegra dem. De är inte många, fastän dånet av deras brott genljuder över världen och fastän vi fasar inför de mardrömmar som de inger oss. Vi får inte låta skrämma oss av dem som vill beröva oss den frihet som vi har tillkämpat oss under civilisationens långsamma framsteg. Låt oss försvara den liberala demokrati som med alla sina begränsningar fortfarande innebär politisk pluralism, samlevnad, tolerans, mänskliga rättigheter, respekt för kritik, rättssamhälle, fria val, maktombyte, allt det som har lyft oss ur en grym urtillvaro och fört oss närmare – fast vi aldrig kommer att nå dit – det sköna, fullkomliga liv som litteraturen fingerar, det där som vi inte kan åstadkomma annat än genom att hitta på det, skriva det och läsa det. Genom att stå emot de mordiska fanatikerna försvarar vi vår rätt att drömma och förverkliga våra drömmar.

I min ungdom var jag marxist liksom så många författare i min generation, och jag trodde att socialismen var botemedlet mot den exploatering och de sociala orättvisor som plågade mitt land och Latinamerika och hela den tredje världen. Min besvikelse över statsideologin och kollektivismen och min övergång till att bli den liberala demokrat som jag är idag – som jag försöker vara – blev lång och svår, den gick sakta, och den kom sig bland annat av att den kubanska revolutionen, som i början hade väckt min entusiasm, övergick till Sovjetunionens auktoritära, vertikala modell, av vittnesmål från dissidenter som hade lyckats ta sig igenom taggtrådsstängslen kring Gulag, av Warszawapaktens invasion av Tjeckoslovakien, och tack vare tänkare som Raymond Aron, Jean-François Revel, Isaiah Berlin och Karl Popper, som fick mig att uppvärdera den demokratiska kulturen och det öppna samhället. De här lärarna var förebilder av klarsyn och kurage när Västerlandets intelligentia av lättsinne eller opportunism tycktes ha fallit för den sovjetiska socialismens förtrollning eller rentav för den kinesiska kulturrevolutionens blodiga häxbrygd.

Som barn drömde jag om att en dag få komma till Paris, för jag var bländad av den franska litteraturen och trodde att om jag fick bo där och insupa samma luft som Balzac, Stendhal, Baudelaire och Proust, så skulle jag bli en riktig författare, för om jag inte tog mig från Peru skulle jag bara bli en författare på låtsas, en söndagsförfattare. Och faktum är att jag har Frankrike, den franska kulturen, att tacka för oförglömliga lärdomar, som att litteraturen är inte bara kallelse utan också disciplin, arbete och ihärdighet. Jag bodde där på den tid då Sartre och Camus levde och skrev, samtidigt med Ionesco, Beckett, Bataille och Cioran, med upptäckten av Brechts teater och Bergmans filmer, Jean Vilars TNP och Jean-Louis Barraults Odéon, den nya vågen och den nya romanen, och André Malraux’ anföranden som var litterära mästerverk, och så det kanske mest teatraliska skådespelet i den tidens Europa, general de Gaulles presskonferenser och olympiska blixtar. Men det som jag är Frankrike mest tacksam för är nog upptäckten av Latinamerika. Där lärde jag mig att Peru var en del av en stor familj som förenades av historien, geografin, samhällsproblemen och politiken, ett särskilt sätt att vara och det härliga språk på vilket jag skrev och talade. Och som under just de åren åstadkom en ny och spännande litteratur. Där läste jag Borges, Octavio Paz, Cortázar, García Márquez, Fuentes, Cabrera Infante, Rulfo, Onetti, Carpentier, Edwards, Donoso och många fler, som med sina skrifter revolutionerade berättarkonsten på spanska språket och tack vare vilka Europa och en stor del av världen upptäckte att Latinamerika inte bara var en kontinent av statskupper, operettfurstar, skäggiga gerillakrigare och mambo och chachacha med maracas, utan också idéer, konstnärliga uttryck och litterära fantasier som gick långt utöver det pittoreska och som talade ett universellt språk.

Alltsedan dess har Latinamerika trots diverse missöden fortsatt framåt, fast som César Vallejo skriver i en berömd dikt, ”fortfarande, bröder, finns det massor att göra.” Vi har färre diktaturer än förr, det är bara Kuba och dess efterföljare in spe, Venezuela, och så några clownartat populistiska pseudodemokratier som i Bolivia och Nicaragua. Men på resten av kontinenten fungerar demokratin hyggligt, stödd på ett brett folkligt samtycke, och för första gången i vår historia har vi en vänster och en höger – i Brasilien, Chile, Uruguay, Peru, Colombia, Dominikanska Republiken, Mexiko och nästan hela Centralamerika – som respekterar rättssamhället, åsiktsfriheten, fria val och ombyte vid makten. Det är rätt väg, och om Latinamerika går vidare på den, bekämpar den smygande korruptionen och fortsätter att integreras i världen, då kommer regionen äntligen att sluta vara framtidens kontinent och i stället bli samtidens.

Jag har aldrig känt mig som en främling i Europa eller någon annanstans heller, för den delen. Överallt där jag har bott, i Paris, London, Barcelona, Madrid, Berlin, Washington, New York, Brasilien eller Dominikanska Republiken, har jag känt mig hemmastadd. Jag har alltid hittat en skyddad vrå där jag har kunnat leva i fred och arbeta, lära mig saker, drömma, träffa vänner, läsa bra böcker och hitta ämnen att skriva om. Fast jag oavsiktligt har blivit förvandlad till en världsmedborgare har jag ingen känsla av att det som folk kallar ”rötter”, banden till mitt eget land, skulle ha försvagats – vilket förresten inte skulle spela någon större roll, för om så vore, skulle mina peruanska erfarenheter inte längre inspirera mig som författare och inte ständigt dyka upp i mina berättelser, också när det verkar som om de utspelar sig långt från Peru. Jag tror att mina långa vistelser utanför det land där jag föddes snarast har stärkt de där banden och kompletterat dem med ett klarare perspektiv och en nostalgi som förstår att skilja mellan det tillfälliga och det väsentliga, så att minnena bevarar sin glans. Kärleken till ens hemland får inte vara en plikt utan måste som all kärlek komma spontant ur hjärtat, liksom den som förenar älskande par, föräldrar och barn eller goda vänner.

Peru bär jag inom mig, därför att där är jag född och uppväxt och uppfostrad, och där fick jag de upplevelser i barn- och ungdomen som formade min personlighet och gav mig min kallelse i livet, och därför att där har jag älskat, hatat, njutit, lidit och drömt. Det som händer i Peru berör mig mer, påverkar och plågar mig mer än det som händer i andra länder. Det här är inte något som jag har eftersträvat eller ålagt mig, det bara är så. En del landsmän har anklagat mig för att vara landsförrädare, och jag var nära att mista mitt medborgarskap när jag under den senaste diktaturen bad världens demokratiska regeringar att straffa regimen med diplomatiska och ekonomiska sanktioner – som jag alltid har gjort med alla diktaturer av vad slag det vara må: Pinochet, Fidel Castro, talibanerna i Afghanistan, imamerna i Iran, apartheidregimen i Sydafrika och de uniformerade despoterna i Burma (numera Myanmar). Och jag skulle göra det igen, ifall Peru – om inte ödet är oss nådigt och peruanerna förhindrar det – än en gång föll offer för en statskupp som krossade vår bräckliga demokrati. Det här var ingen ilsken, överilad reaktion av en fördetting, som det hette bland en del radskrivare som var vana att döma andra efter sin egen småsinthet. Det var en handling som stämde med min övertygelse att en diktatur representerar den absoluta ondskan för ett land, den är en källa till brutalitet och korruption och öppnar djupa sår som dröjer länge med att läka, förgiftar dess framtid och skapar osunda vanor och metoder som lever kvar i generationer och försenar demokratins återuppbyggnad. Därför måste diktaturerna bekämpas utan betänkligheter, med alla medel som står till förfogande, också ekonomiska sanktioner. Det är synd att demokratiska regeringar inte föregår med gott exempel och solidariserar sig med alla dem som i likhet med Kubas Damer i vitt, motståndet i Venezuela, Aung San Suu Kyi och Liu Xiaobo djärvt går emot diktaturen, och ofta visar sig mindre förstående mot dem än mot deras bödlar. Genom att kämpa för sin frihet kämpar de här modiga människorna också för vår.

En landsman till mig, José María Arguedas, har sagt att Peru är platsen för ”blod från hela världen.” Jag tror inte att det finns en formel som definierar oss bättre. Detta är vi och det bär vi med oss, alla peruaner, vare sig vi vill eller inte: en summa av traditioner, raser, trosföreställningar och kulturer från världens alla hörn. Själv är jag stolt över att känna mig som en arvinge till de prehispaniska kulturer som vävde mantlarna och sydde fjäderskrudarna i Nazca och Paracas, svarvade mochica- och inkakulturernas keramik som visas i världens främsta museer och byggde Machu Picchu, Gran Chimú, Chan Chan, Kuelap, Sipán, Häxans och Solens och Månens gravar, och så till spanjorerna som med sina hästar, svärd och sadelpåsar skänkte Peru Grekland och Rom, den judisk-kristna traditionen, renässansen, Cervantes, Quevedo, Góngora och det sträva kastilianska tungomål som mildrades av Anderna. Och stolt över att med Spanien kom också Afrika med sin styrka, sin musik och sin sprudlande fantasi att berika vårt mångskiftande land. Om vi skrapar litet på ytan finner vi att Peru, precis som Borges Aleph, är hela världen i miniatyr. Vilket enastående privilegium för ett land att inte ha en identitet, därför att det äger dem alla!

Erövringen av Amerika blev förstås grym och våldsam som alla erövringar, och det ska vi kritisera fast utan att därvid glömma att de som begick de här plundringarna och morden i stor utsträckning var våra egna förfäder, de spanjorer som hade farit till Amerika och blivit bofasta där, inte de som stannade kvar i sitt land. Den kritiken måste vara en självkritik om den ska vara rättvis. För i stället för att befria indianerna och skipa rättvisa för det förflutnas övergrepp när vi gjorde oss oberoende från Spanien för tvåhundra år sedan, fortsatte de som tog makten i de före detta kolonierna att exploatera dem lika girigt och brutalt som conquistadorerna och i somliga länder blev de decimerade eller utrotade. Låt oss säga det alldeles klart: sedan tvåhundra år är de inföddas befrielse uteslutande vårt eget ansvar, och vi har inte levt upp till det. Det förblir en försummad uppgift i hela Latinamerika. Det finns inte ett enda undantag från denna skam och vanära.

Jag älskar Spanien lika mycket som Peru, och min skuld till det landet är lika stor som min tacksamhet. Om det inte hade varit för Spanien skulle jag aldrig ha kommit till den här talarstolen eller blivit en känd författare, och kanske hade jag som så många olyckliga kolleger irrat omkring i de otursförföljda skrivarnas limbo, utan förläggare, priser eller läsare, tills deras talang möjligen – en klen tröst – en dag blir upptäckt av eftervärlden. I Spanien blev alla mina böcker publicerade, jag fick ta emot överdrivna hedersbetygelser, vänner som Carlos Barral, Carmen Balcells och så många andra gjorde allt för att mina berättelser skulle få läsare. Och Spanien skänkte mig ett andra medborgarskap när jag riskerade att förlora mitt eget. Jag har aldrig känt minsta oförenlighet mellan att vara peruan och ha ett spanskt pass, för jag har alltid känt att Spanien och Peru är två sidor av samma sak, och det inte bara i min obetydliga person utan också i väsentliga sammanhang som historien, språket och kulturen.

Av alla de år som jag har levat på spansk mark minns jag i ett särskilt ljus de fem som jag tillbringade i mitt kära Barcelona i början av sjuttiotalet. Francos diktatur var ännu på plats och arkebuserade fortfarande, men den var redan ett slitet fossil och särskilt på kulturens område oförmögen att vidmakthålla den forna kontrollen. Det öppnades sprickor och hål som censuren inte lyckades täppa till, och genom dem insöp det spanska samhället nya idéer, böcker, tankeströmningar och konstnärliga värden och former som dittills hade varit förbjudna som subversiva. Ingen stad drog så stor nytta som Barcelona av denna begynnande öppning eller jäste lika intensivt av idéer och konstnärligt skapande på alla områden. Barcelona blev Spaniens kulturella huvudstad, platsen där man måste vara för att få inandas en fläkt av den kommande friheten. Och på sätt och vis blev det också Latinamerikas kulturella huvudstad på grund av de många latinamerikanska målare, författare, förläggare och artister som slog sig ner där, eller kom och gick, för det var där som man måste vara om man ville bli poet, romanförfattare, målare eller kompositör i tiden. För mig blev det några oförglömliga år av kamratskap, vänskap, konspirationer och fruktbart intellektuellt arbete. Liksom tidigare Paris var Barcelona nu ett Babelstorn, en kosmopolitisk, universell stad där det var stimulerande att bo och arbeta och där spanska och latinamerikanska författare för första gången efter inbördeskriget umgicks och förbrödrades, kände sig delaktiga i samma tradition och förenade i ett gemensamt företag och en förvissning: att slutet på diktaturen var omedelbart förestående och att i det demokratiska Spanien skulle kulturen spela huvudrollen.

Även om det inte blev precis på det viset, har den spanska övergången från diktatur till demokrati varit en av vår tids bästa historiska processer, som visar att när omdöme och förnuft får råda och politiska motståndare behärskar sin sektmentalitet till förmån för det gemensamma bästa, så kan det hända lika märkliga saker som i den magiska realismens romaner. Den spanska övergången från auktoritärt till frihetligt styre, från underutveckling till välstånd, från ett samhälle av ekonomiska klyftor och u-landsmässiga orättvisor till ett medelklassland, dess inlemmande i Europa och dess anpassning till en demokratisk kultur på några få år har väckt hela världens beundran och blivit startskottet för Spaniens modernisering. För mig har det varit en gripande och lärorik erfarenhet att uppleva den på så nära håll och stundtals inifrån. Måtte inte nationalismen, denna obotliga pest i den samtida världen och även i Spanien, fördärva den här lyckliga utvecklingen.

Jag avskyr alla former av nationalism, en provinsiell, kortsynt och exklusiv ideologi – eller snarare religion – som begränsar den intellektuella horisonten och när etniska och rasistiska fördomar vid sin barm, för den upphöjer en slumpmässig omständighet som ens födelseort till sitt högsta värde och ett moraliskt och ontologiskt privilegium. Vid sidan av religionen har nationalismen givit upphov till de värsta blodbaden i historien, som de båda världskrigen och det slaktande som pågår i Mellanöstern. Mer än någonting annat har nationalismen bidragit till att Latinamerika har balkaniserats, förblött i meningslösa strider och tvister och slösat astronomiska summor på att köpa vapen i stället för att bygga skolor, bibliotek och sjukhus.

Man ska inte förväxla den lomhörda nationalismen och dess motvilja mot ”den andre”, som alltid har varit ett frö till våld, med patriotismen som är en sund och generös tillgivenhet för det land där man såg dagens ljus, där ens förfäder levde och ens första drömmar tog form, ett välbekant landskap av platser, anhöriga och händelser som blir till hållpunkter för minnet och sköldar mot ensamheten. Fosterlandet är inte flaggorna eller nationalsångerna, inte hyllningstalen för de utvalda hjältarna, utan en handfull miljöer och människor som befolkar våra minnen och färgar dem med melankoli och en varm känsla av att var vi än är, finns det ändå ett hem dit vi kan återvända.

För mig är Peru det Arequipa där jag föddes men aldrig bodde, en stad som min mor, mina morföräldrar och morbröder lärde mig att känna genom sina minnen och sin hemlängtan, för hela min familjekrets har alltid följt ortens tradition och burit med sig Den Vita Staden under sin kringflackande tillvaro. Det är öknens Piura, med sina mullbärsfikonträd och sina stackars åsnor som ortsborna i min ungdom kallade ”lånta fötter” – ett vackert och sorgligt epitet – där jag upptäckte att det inte var storken som kom med små barn, utan de tillverkades av kärlekspar som gör förskräckliga saker vilket är en dödssynd. Det är läroverket San Miguel, och det är Varietéteatern, där jag för första gången fick se en uppsättning av en pjäs som jag själv hade skrivit. Det är hörnet av gatorna Diego Ferré och Colón i Miraflores i Lima – som vi brukade kalla ”det glada kvarteret” – där jag bytte ut kortbyxorna mot långbyxor, rökte min första cigarett och lärde mig dansa, bli kär och flirta med flickor. Det är den dammiga, darriga redaktionen på dagstidningen La Crónica, där jag vid sexton års ålder för första gången prövade mina krafter som journalist, ett yrke som jämte litteraturen har sysselsatt mig i nästan hela mitt liv och i likhet med böckerna har fått mig att leva mer, veta mer om världen och umgås med människor från alla håll och av alla slag, briljanta, snälla, elaka och avskyvärda. Det är militärläroverket Leoncio Prado, där jag lärde mig att Peru inte var den lilla medelklassvrå där jag dittills hade levat instängd och beskyddad, utan ett stort gammalt land, förbittrat, ojämlikt och skakat av samhällets alla stormar. Det är Cahuides hemliga particeller, där vi, en handfull studenter vid San Marcosuniversitetet, förberedde världsrevolutionen. Och Peru är mina vänner och väninnor i den liberala organisationen Movimiento Libertad som i tre års tid, bland bomber, strömavbrott och terrormord, arbetade med mig för att försvara demokratin och en frihetlig kultur.

Peru är Patricia, min uppnästa och okuvliga kusin som jag fick lyckan att gifta mig med för fyrtiofem år sedan och som fortfarande står ut med de manier, neuroser och anfall av dåligt humör som hjälper mig att skriva. Utan henne skulle mitt liv för länge sedan ha upplösts i en kaotisk virvel, och varken Álvaro, Gonzalo, Morgana eller de sex barnbarn som förlänger och gläder vår tillvaro skulle ha existerat. Hon gör allting, och hon gör det bra. Hon löser problemen, sköter ekonomin, håller ordning i kaos, håller journalister och intränglingar på avstånd, försvarar min arbetsro, bestämmer möten och resor, packar och packar upp väskor, och hon är så generös att till och med när hon grälar på mig ger hon mig den bästa komplimang som finns: ”Mario, det enda du duger till är att skriva.”

____________