Ledare för Damerna i Vitt: "På Kuba råder statlig terrorism och obekväma gör man sig av med". Av Mark Wieting.

Berta Soler, ledare för Damerna i Vitt: "På Kuba råder statlig terrorism och obekväma gör man sig av med."
Av Mark Wieting
Diario Las Américas
20 mars 2013
Översättning: Eva Belfrage

Madrid – Berta Soler ledaren för kubas Damer i Vitt är just nu i Spanien. Hon har blivit väl mottagen bland politiker i landet och har träffat presidenten Mariano Rajoy och utrikesminister Jose Manuel García-Margallo, liksom flera deputerade. Hennes agenda är fylld av konferenser och olika events, men hon tog sig tid för en intervju med Diario Las Américas, i hotell lobbyn där hon bor.

Först och främst vill hon göra klart att hon inte är i Spanien tack vare en välvillig gest från Raúl Castros regim, utan på grund av de påtryckningar som har skett internationellt, för att hon ska få tillstånd att resa ut från Kuba.

”På Kuba har ingenting förändrats, allt är sig likt. Det genomförs inga reformer, det handlar om pyttesmå migrationsreformer som inte alls gör det bättre för kubaner i gemen”, förklarade Berta, som är nöjd med att vara i ett land som är fritt, men ledsen för dem som är i Kuba och har berövats sina friheter. ”Varje människa borde ha rätt att resa ut när som helst och vartsomhelst. Min man och många andra har förbjudits att resa ut”, säger Berta.

Fångarna terroriseras och behandlas som djur

Att avslöja hur de politiska fångarna på Kuba har det och hur mänskliga rättigheter kränks, är det centrala i Damerna i Vitts kamp och Berta Soler har under sin resa haft möjlighet att föra ut detta drama också vid Universitet i Polen och vid Lech Walesa Institutet, dit hon var inbjuden. Enligt Damerna i Vitt finns det 80 politiska fångar, men denna siffra kan vara mycket högre, för ”det finns många fler som har fängslats för att de har sagt ”Ned med Fidel, Ned med Castro-regimen”, och enligt Berta ”sitter ett hundratal i fängelse bara för att de har uttryckt sin åsikt” och de tvingas leva under infernaliska förhållanden i fängelse.

“Förhållandena är omänskliga, de terroriseras, lever samman med våldsmän, bedragare, mördare och maten består av sådant man ger till djur. Fängelsepersonalen stjäl från fångarnas mat för att göda svin de föder upp för sig själva. Adekvat hälsovård saknas och de behandlar besökande familjemedlemmar värre än hundar.” Enligt organisationens bedömning är det de svarta fångarna som behandlas sämst och det är också antalet svarta som dominerar i fängelserna. ”Den kubanska regimen diskriminerar svarta” säger Berta.

Damerna i vitt förhindras varje söndag från att utnyttja sin rätt att utöva sin religion. Under år 2012 blev 1280 Damer i Vitt fängslade, slagna och hotade runtom i landet. När de tas till arresten, klär de av dem och tvingar dem att göra 20-30 knäböjningar framför åskådare.” I januari 2013 blev mer än 125 gripna och förda till arresteringsceller, bara för att de ville gå i mässan och i februari i år var det 178 som arresterades.

”I söndags blev flera kvinnor slagna och förhindrade att gå till söndagens gudstjänst. Detta är de förhållanden vi Damer i Vitt konfronteras med, ” betonar Berta Soler, synbarligen upprörd när hon pratar om detta ämne.

Oswaldo Payás död var inte en olycka

En annan bedrövelse, som inte lämnar henne oberörd är bortgången av hennes vän, oppositionsledaren Oswaldo Payá och dennes kamrat i kampen Harold Cepero. Berta Soler är helt klar över att dessa dödsfall inte var orsakade av en olycka, liksom inte heller ledaren för Damerna i Vitt Laura Polláns död 2011. ”Vi är säkra på att de dödade Laura och om det inte var det så får de bevisa motsatsen”, säger Berta Soler bestämt. Hon hyser inte heller något tvivel om att den kubanska regimen redan hade gjort förberedelser för att göra sig av med Oswaldo ”för han hade ju utsatts för ”olyckor” tidigare”. ”Den kubanska regimen använder statlig terrorism och när den vill få bort en obekväm sten i skon, gör den vad de vill med den, först studeras den i laboratoriet och sen gör de sig av med den.”

Berta Soler instämmer i den version som Oswaldo Payás familj har, när de säger att ”det inte var en olycka” och att den bil som Angel Carromero från spanska ungdomsförbundet inom PP körde, blev påkörd bakifrån. Angel Carromero har senare bekräftat denna version till Rosa Maria Payá och öppet publicerat den i Washington Post. Angel avtjänar nu i Spanien, under bevakad frihet, det straff som utmättes i Kuba på fyra år.

“Jag var på platsen där kraschen ägde rum och jag förevisades det träd som de säger att bilen körde på och det var litet träd, som en julgran, med en mycket smal stam, och det kan inte ha orsakat det som skedde med Payás bil”, sade Berta och enligt henne visar detta fall på stora luckor i myndigheternas version. ”Regimen vill inte att sanningen ska komma fram. Alla resurser de har stjäl de från kubanerna för att bevara sitt repressiva system.”

Denna modiga kvinna som inte drar sig för att tala klarspråk, solidariserar sig med Oswaldos familj, men vill inte gå in på om den spanska regeringen har utövat påtryckningar på Angel Carromero att inte tala eller att regeringen lovordar det kubanska rättssystemet, som Rosa Maria Payá, Oswaldos dotter, som är här i Spanien, just har påpekat.

“Jag vill inte tala om det som den spanska regeringen gör i fallet Carromero. Jag vet inte om de hade en överenskommelse (ö.a: med kubanska regeringen), det vet jag inte, men jag ber dem att använda hårdhandskarna mot den kubanska regeringen” och det vore bra om det lyckas att få till en internationell utredning om Oswaldos död , som hon minns som en intelligent man som ”alltid hade dörren öppen. Han ville att Kuba skulle bli fritt, men det tillät de inte och de tog hans liv”.

Berta måste återvända till Kuba den 25 mars. Den  9 och 10 april är hon inbjuden av en Människorättsorganisation i Tyskland till en konferens och den 16 har hon något annat i Panamá.

De följande månaderna kommer hon också att besöka Miami. I slutet av maj, besöker hon Fundación Nacional Cubano Americana och Instituto de Estudios de la Universidad de Miami. ”Jag har många inbjudningar och jag måste utnyttja dem för att berätta om den verklighet vi kubaner lever i”, sa hon nöjd även om hennes stora dröm är att få ta emot Sajarov priset som Damerna i Vitt tilldelades av Europaparlamentet 2005, för deras arbete med försvar av mänskliga rättigheter. Hon väntar på att den kubanska regeringen ska ge tillstånd till medlemmar i organisationen att få resa ut så att de kan komma till Strassburg.

_____________________________________________