Exilkubaner kritiska mot USA-Kuba relation. Av Ci Holmgren - Sveriges Radio.
Exilkubaner kritiska mot USA-Kuba relation
Av Ci Holmgren
Sveriges Radio
6 juli 2015
Relationerna mellan USA och Kuba har förÀndrats mycket pÄ bara sju mÄnader. Sedan de bÄda lÀndernas presidenter deklarerade att de vill nÀrma sig varandra har reserestriktionerna lÀttat, politiska fÄngar har slÀppts och om nÄgra veckor öppnar den första amerikanska ambassaden pÄ över 50 Är i Havanna. Reporter Ci Holmgren.
Men i Miami, dÀr mÄnga exilkubaner har börjat ett nytt liv, dÀr Àr misstÀnksamheten mot förÀndringarna fortfarande stor.
â Det Ă€r dĂ„ligt. Det Ă€r inte bra att lĂ€nderna nĂ€rmar sig varann.
Varför, förklara för mig?
â För att det Ă€r ett kommunistland. Man har inget med kommunister att göra. Inget kommer att förĂ€ndras sĂ„ lĂ€nge Castro-regimen finns kvar.
Den hÀr herren, som inte vill berÀtta vad han heter, muttrar sitt ogillande i min mikrofon. Han tycker inte om att president Obama gör nÄgra som helst eftergifter Ät Castro-regimen och han Àr lÄngt ifrÄn ensam.
Vi Àr pÄ Cafe Versailles, den Àldsta kubanska restaurangen i Miami. Hit hör ocksÄ ett fik som serverar starkt, sött kubanskt kaffe och som Àr mötesplats för mÄnga Àldre mÀn med kubanskt ursprung.
HÀr trÀffar jag Roberto Montenegro som efter lite övertalning gÄr med pÄ att berÀtta sin historia. Han börjar med att sÀga att han, precis som de andra mÀnnen pÄ caféet inte tycker att man ska förhandla med Kubas president Raul Castro.
â Jag Ă€r emot alla typer av relationer som andra lĂ€nder kan ha till Kuba, sĂ€ger han.
Roberto Montenegro Àr en liten man, han nÄr mig knappt till hakan, och han ser ömtÄlig ut. Han hör inte sÄ bra och han har en hörapparat i höger öra. Han berÀttar att han en gÄng tillhörde den politiska oppositionen pÄ Kuba. Men regimen var hans grupp pÄ spÄren. Dagen dÄ han blev tillfÄngatagen dödades sex mÀn som var tillsammans med honom. En av dem var hans bror. SjÀlv trÀffades han av tre skott, men överlevde. Det var dÄ som hörseln försvann frÄn höger öra.
Vi stÄr dÀr pÄ utsidan av Cafe Versailles som har en disk utomhus och en inomhus. Jag har kommit dit för att prata politik och sÄ fÄr jag hela Roberto Montenegros historia. Han slÀpptes ur fÀngelset direkt till amerikanerna som flög honom ur landet den 22 augusti 1988. Kvar pÄ ön finns hans dotter som i sin tur numera har tre barn.
â Jag har familj pĂ„ Kuba. Jag har en dotter och tre barnbarn, tvĂ„ pojkar och en flicka, sĂ€ger han.
Barnbarnen har han bara sett pÄ fotografier och nÀr Roberto Montenegro berÀttar att hans dotter nu Àr 52 Är sÄ spricker rösten.
Sista gÄngen han sÄg henne var kvÀllen innan han slÀpptes ur fÀngelset. Hon fick komma dit och stÄ i dörren till cellen en liten stund. Det Àr nÀstan 27 Är sedan nu. Han har aldrig sett henne igen.
TĂ„rarna rinner nerför kinderna pĂ„ Roberto Montenegro. Han lĂ€ngtar efter dottern förstĂ„s. Ănskar att hon kunde komma till Miami. Men Ă€ven om den nya öppenheten skulle göra det möjligt för honom att Ă„ka till henne sĂ„ kommer han inte att göra det.
â Mitt samvete tillĂ„ter mig inte att Ă„ka dit, sĂ€ger han och sen tar orden slut. Roberto Montenegro tittar bort och ut i tomma luften.
Han Àr inte ensam om att ha betalat ett högt pris för exilen i USA. Det berÀttar Andy Gomez som Àr forskare i Kuba-Amerikanska relationer. MÀnniskor har dödats och fÀngslats, fÄtt sina Àgodelar konfiskerade. Andy Gomez sÀger att om nÄgon i den yngre generationen reser till Kuba hÀnder det att de inte berÀttar det för sina gamla förÀldrar, oroliga för hur reaktionen skulle bli.
â MĂ„nga familjer har slĂ€ktingar och vĂ€nner som dödades utan anledning, som slĂ€ngdes i fĂ€ngelse i 20 Ă„r eller lĂ€ngre utan anledning, som fick sin egendom beslagtagen. Jag kĂ€nner mĂ„nga som reser till Kuba, utan att berĂ€tta det för sina slĂ€ktingar.
Andy Gomez Àr alltsÄ forskare och var med och tog fram faktaunderlaget till president Obama innan förhandlingarna med Kuba började. Men han Àr ocksÄ sjÀlv född pÄ Kuba och minns nÀr Fidel Castro och hans mÀn kom till Havanna.
â Jag minns som om det vore i gĂ„r nĂ€r Fidel och hans trupper kom in till Havanna. SkĂ€ggprydda mĂ€n med radband om halsen stod pĂ„ pansarvagnarna. Alla var vĂ€ldigt glada, sĂ€ger Andy Gomez.
à ret var 1959. TvÄ Är senare deklarerade Fidel Castro att Kuba var en socialistisk stat. Andy Gomez pappa jobbade pÄ Coca coola vars tillgÄngar konfiskerades av staten och Andy Gomez och hans familj lÀmnade landet, övertygade om att det inte skulle bli lÄngvarigt.
â Allt som min morfar sa, hela tiden var: "Ta inte med er allt, det hĂ€r kommer inte att vara i mer Ă€n sex mĂ„nader. Ni Ă€r snart tillbaka." Sedan dess har min far skĂ„lat varje jul och nyĂ„r med orden "nĂ€sta jul i Havanna, nĂ€sta nyĂ„r i Havanna." Det gjorde han Ă€nda fram till sin död. Min fru har gett mig en liten kudde som jag har i mitt arbetsrum dĂ€r det "nĂ€sta nyĂ„r i Havanna". Jag har vĂ€ntat i 56 Ă„r.
Andy Gomez tror inte att den nya issmÀltningen med USA kommer att ge nÄgra snabba politiska förÀndringar. Att mÀnniskor reser till Kuba har han ingenting emot. DÀremot hade han helst sett att president Obama hade vÀntat med att börja lÀtta pÄ de ekonomiska sanktionerna tills alla politiska fÄngar var slÀppta och det fanns ett löfte om fria val pÄ Kuba.
ĂndĂ„ kan han inte annat Ă€n tycka att förĂ€ndringarna i stort sett Ă€r bra. Han jĂ€mför med den som Ă€r sjuk och som byter doktor nĂ€r han inte fĂ„r hjĂ€lp av den första.
â Om jag Ă€r sjuk och gĂ„r till min doktor och fĂ„r medicin och Ă€ndĂ„ inte har blivit frisk pĂ„ tre mĂ„nader, dĂ„ gĂ„r jag tillbaka till doktorn och fĂ„r ny medicin. Om jag dĂ„ fortfarande inte blir frisk sĂ„ byter jag doktor. NĂ€r man tittar pĂ„ USA:s Kubapolitik kan man konstatera att vi har varit sjuka i 56 Ă„r och vi har haft samma doktor. Kanske Ă€r det dags att byta doktor. RĂ€tt eller fel, men vi försöker. LĂ„t oss se om den nya doktorn kan bota mig, sĂ€ger han.
FörÀndringen Àr pÄ vÀg pÄ flera sÀtt. 56 Är efter revolutionen Àr det inte lÀngre sÄ mÄnga frÄn den Àldre generationens exilkubaner som Àr i livet. I den yngre generationen finns det mÄnga som uppskattar att Obama Àntligen byter doktor för de sjuka relationerna mellan lÀnderna.
â Jag tycker att det Ă€r spĂ€nnande. Jag har aldrig fĂ„tt Ă„ka dit och trĂ€ffa mina slĂ€ktingar dĂ€r. Det hĂ€r öppnar nya möjligheter. Jag tycker att det Ă€r vĂ€ldigt intressant. Ganska coolt faktiskt. Jag skulle gĂ€rna vilja Ă„ka dit, sĂ€ger Jacqueline Blackburn och Hailey Webster som Ă€r i Miami som turister.
Jag stöter pÄ dem flera gÄnger. En gÄng vid Cafe Versailles. En annan gÄng i den del av Miami som kallas Lilla Havanna. De vandrar runt med sina familjer och tittar pÄ de kubanska statyerna och monumenten. SÄ visst har det kubanska ursprunget betydelse, men de ser inte sÄ strÀngt pÄ det och Hailey Webster har inga politiska invÀndningar nÀr det gÀller att Äka till Kuba.
â Jag tycker inte att det Ă€r dĂ„ligt att Ă„ka, kanske för nĂ„gon som kĂ€nner vĂ€ldigt starkt för det. Men jag tycker inte att det Ă€r ett sĂ„ stort problem, man behöver inte fokusera sĂ„ mycket pĂ„ det politiska, sĂ€ger hon.
Yasmani Subirat Àr ungefÀr jÀmgammal med Jacqueline och Hailey, men med en helt annan historia. Han flyttade till Miami för bara fem Är sedan. DÄ fanns redan en del av hans familj hÀr. Men kvar pÄ Kuba finns hans farmor. Aldrig att han skulle Äka till Kuba som turist, men om den nya issmÀltningen mellan lÀnderna gör att han fÄr vara mer med sin farmor, ja, dÄ Àr han beredd att strunta i politiken.
â Jag Ă€lskar min farmor. Det var hon som uppfostrade mig. Om det inte fanns nĂ„gon dĂ€r som jag Ă€lskade, dĂ„ skulle jag aldrig Ă„ka dit, för politiken skull, sĂ€ger han.
Ăr det omöjligt att fĂ„ hit din farmor?
â Jag har försökt fem gĂ„nger redan. Hon har varit pĂ„ ambassaden flera gĂ„nger, men fĂ„tt nej.
Det Àr inte svÄrt att förstÄ att Yasmani Subirat vÀljer kÀrleken före politiken. SvÄrare Àr det dÄ att förstÄ de gamla som hellre avstÄr frÄn att trÀffa de sina Àn Äker till Castros Kuba. En av farbröderna pÄ Cafe Versailles, Jorge Acosta, gör flera tÄlmodiga försök att förklara.
â Om jag pratade med dig, som journalist, pĂ„ Kuba sĂ„ skulle jag slĂ€ngas i fĂ€ngelse. DĂ„ gör jag mer nytta om jag försörjer mina slĂ€ktingar hĂ€rifrĂ„n, hĂ„ller kontakten och försöker pĂ„verka politiken mot ett mer fritt Kuba.
Det Àr viktigare Àn att faktiskt fÄ trÀffa dem?
â Frihet Ă€r det viktigaste en person kan ha.
___________________
