Yoani Sánchez talar till exilkubanerna i Miami: Det finns inga vi och dom, bara vi. Vi är kubaner, därmed basta. Hjälp oss att rivamuren av lögner och tystnad.

Kubaner, därmed basta
(Tal vid möte i Frihetstornet i Miami Florida, den 1 april 2013)
Av Yoani Sánchez
Generation Y
April 1, 2013
Översättning: Eva Belfrage

 
Yoani Sánchez tala i Frihetstornet i Miami den 1 april 2013 - i engelsk dubbning. (Spansk version här)

När jag för flera år sedan och för första gången var utanför Kuba, befann jag mig en gång på ett tåg som lämnade Berlin på väg norrut. Det var ett Berlin som hade återförenats, men som ännu visade fula ärr av den mur, som hade delat nationen. I tågkupén, satt jag och tänkte på min far och farfar som båda var ingenjörer och som hade gjort vad som helst för att få åka med i dessa underbara vagnar eller med lokomotivet. Där inledde jag en konversation med en ung man som satt mitt emot mig.

Efter ett första utbyte av hälsningar på min klumpiga tyska med ett “Guten Tag” och förklaringen att  “Ich spreche ein bisschen Deutsch”, frågade mig mannen genast varifrån jag kom. Jag svarade ”Ich komme aus Kuba”.

Det som alltid händer när man säger att man kommer från Kuba, är att den som frågar alltid försöker visa hur mycket han vet om vårt land.  ”Jaså Kuba, aha Varadero, rom, salsa .”  Jag stötte också på många människor, som bara verkade känna till musikalbumet ”Buena Vista Social Club”, som de åren hade ökat i popularitet på topplistorna.

Men den unge mannen på tåget från Berlin överraskade mig. Till skillnad från de andra svarade han mig inte med turist- eller musikstereotyper, han gick längre. Han frågade:  ”Jaså du är från Kuba, vilket Kuba då, Fidels eller Miamis Kuba?

Jag blev röd i ansiktet, glömde den lilla tyska jag kunde och svarade honom på min bästa Havanna spanska: “Chico, jag är från José Martí’s Kuba.”   Det avslutade vår korta konversation. Men för resten av resan och livet minns jag detta samtal. Jag har frågat mig många gånger vad det var, som fick denne berlinare och så många andra i världen att betrakta kubanerna i och utanför Kuba som två olika världar, två oförsonliga världar.

Svaret på den frågan avspeglas i delar av mitt arbete med min blogg, Generation Y. Hur kom det sig att de splittrade vår nation? Hur kom det sig att regeringen, ett parti, en man vid makten, ansåg sig ha rätt att besluta vem som skulle få kalla sig kuban eller inte?
Svaren på dessa frågor känner ni till mycket bättre än jag. Ni har upplevt den smärta som exilen innebär. Ni som i de flesta fall lämnade landet med bara det ni hade på er. Ni som sa adjö till familjemedlemmar, som ni aldrig fick se igen. Ni som har försökt att bevara Kuba, ett odelbart, fullständigt Kuba i era sinnen och hjärtan.

Men jag undrar fortfarande vad det var som hände? Hur kom det sig att det enbart var ideologin som avgjorde om man skulle bli betraktad som kuban? Tro mig, när man föds och uppfostras med bara en version av historien, en stympad, anpassad version av historien, då kan man inte svara på den frågan.

Det är tur att det går att vakna upp från indoktrineringen. Det räcker att bara ställa sig en fråga om dagen och att den sätter sig fast som frätande syra. Att inte acceptera vad de säger är tillräckligt. Indoktrinering går inte ihop med tvivel, hjärntvätt upphör just vid den punkt där våra hjärnor börjar ställa frågor kring deras påståenden. Uppvaknandeprocessen är långsam, som ett fjärmande, och genom sprickor träder verkligheten plötsligt fram.

Det var det som hände i mitt fall. Jag var den lilla pionjären som alla andra, det känner ni till hur det är. Varje dag i småskolans morgonsamling upprepade jag slagordet ”Pionjärer för kommunismen, vi ska bli som Che”.  Ett oräkneligt antal gånger fick jag springa in till ett skyddsrum med gasmask under armen, medan lärarna övertygade oss om att vi skulle bli anfallna. Jag trodde på det. Ett barn tror på allt de vuxna säger.

Men det var vissa saker som inte stämde. Det finns alltid något som utlöser behovet av att få veta sanningen, ett ögonblick då en pusselbit inte passar in, något som inte är logiskt. Frånvaron av logik fann jag utanför skolan, i kvarteret och hemma. Jag kunde inte förstå varför de som lämnade Kuba under den stora vågen av båtflyktingar ”Mariel”, kallades för ”statens fiender”, då mina vänner var så lyckliga när någon av deras familjemedlemmar i exil sedan skickade dem mat eller kläder.

Mina grannar i kvarteret Cayo Hueso i Havanna där jag föddes, hade när de lämnade Kuba förföljts av hatmobbar, men det var dessa emigranter, som sen hjälpte en gammal mamma som blev kvar i Havanna. Och denna gamla mamma delade med sig av de paket hon fick sig tillsända, och det gjorde hon till samma människor som hade kastat ägg och förolämpningar mot hennes egna barn. Jag förstod inte detta. Och utifrån dessa frågor, växte den person fram som jag är idag. Det smärtade, som det gör vid förlossningar. 

Så när berlinaren som aldrig hade varit på Kuba försökte skilja på oss kubaner, hoppade jag till som en katt och konfronterade honom. Och det är därför jag är här idag och försöker se till att ingen någonsin mer kan dela upp oss i den ena eller andra kategorin kubaner. Vi kommer att behöva er för det framtida Kuba och vi behöver er för det Kuba vi har idag. Utan er skulle vårt land vara ofullständigt, som om någon hade amputerat våra ben. Vi kan inte tillåta att de fortsätter att skilja oss åt.

Precis som vi kämpar för att leva i ett land med yttrandefrihet, mötesfrihet och så många andra rättigheter som de har tagit ifrån oss, måste vi göra allt vi kan, allt som är möjligt, för att ni ska få de rättigheter som har tagits ifrån er. Det finns inga vi och dom, det finns bara vi. Vi kan inte tillåta att de separerar oss.

Jag är här för att jag inte tror på den historia de har lärt mig. Tillsammans med så många andra kubaner som har växt upp med en enda officiell ”sanning”, har jag vaknat upp. Vi behöver återuppbygga vårt land. Vi kan inte göra det ensamma. Ni som är här, har, som bekant, hjälpt så många familjer på Kuba att få mat på bordet till barnen. Ni har startad från ingenting och tagit er fram i samhället. Ni har tagit med er Kuba och ni har brytt er om Kuba. Hjälp oss att enas, att riva denna mur, som till skillnad från Berlinmuren, inte är gjord av tegelstenar utan av lögner, tystnad och dåliga avsikter.

I det Kuba,  som så många av oss drömmer om kommer vi inte att behöva förklara vilken sorts kuban vi är. Vi kommer helt enkelt att vara kubaner, rätt och slätt kubaner. Därmed basta. Kubaner.

__________________