
Yoani Sánchez talar till exilkubanerna i Miami: Det finns inga vi och dom, bara vi. Vi är kubaner, därmed basta. Hjälp oss att rivamuren av lögner och tystnad.
Kubaner, dÀrmed basta
(Tal vid möte i Frihetstornet i Miami Florida, den 1 april 2013)
Av Yoani SĂĄnchez
Generation Y
April 1, 2013
ĂversĂ€ttning: Eva Belfrage
Yoani Sånchez tala i Frihetstornet i Miami den 1 april 2013 - i engelsk dubbning. (Spansk version hÀr)
NÀr jag för flera Är sedan och för första gÄngen var utanför Kuba, befann jag mig en gÄng pÄ ett tÄg som lÀmnade Berlin pÄ vÀg norrut. Det var ett Berlin som hade Äterförenats, men som Ànnu visade fula Àrr av den mur, som hade delat nationen. I tÄgkupén, satt jag och tÀnkte pÄ min far och farfar som bÄda var ingenjörer och som hade gjort vad som helst för att fÄ Äka med i dessa underbara vagnar eller med lokomotivet. DÀr inledde jag en konversation med en ung man som satt mitt emot mig.
Efter ett första utbyte av hĂ€lsningar pĂ„ min klumpiga tyska med ett âGuten Tagâ och förklaringen att âIch spreche ein bisschen Deutschâ, frĂ„gade mig mannen genast varifrĂ„n jag kom. Jag svarade âIch komme aus Kubaâ.
Det som alltid hĂ€nder nĂ€r man sĂ€ger att man kommer frĂ„n Kuba, Ă€r att den som frĂ„gar alltid försöker visa hur mycket han vet om vĂ„rt land. âJasĂ„ Kuba, aha Varadero, rom, salsa .â Jag stötte ocksĂ„ pĂ„ mĂ„nga mĂ€nniskor, som bara verkade kĂ€nna till musikalbumet âBuena Vista Social Clubâ, som de Ă„ren hade ökat i popularitet pĂ„ topplistorna.
Men den unge mannen pĂ„ tĂ„get frĂ„n Berlin överraskade mig. Till skillnad frĂ„n de andra svarade han mig inte med turist- eller musikstereotyper, han gick lĂ€ngre. Han frĂ„gade: âJasĂ„ du Ă€r frĂ„n Kuba, vilket Kuba dĂ„, Fidels eller Miamis Kuba?
Jag blev röd i ansiktet, glömde den lilla tyska jag kunde och svarade honom pĂ„ min bĂ€sta Havanna spanska: âChico, jag Ă€r frĂ„n JosĂ© MartĂâs Kuba.â Det avslutade vĂ„r korta konversation. Men för resten av resan och livet minns jag detta samtal. Jag har frĂ„gat mig mĂ„nga gĂ„nger vad det var, som fick denne berlinare och sĂ„ mĂ„nga andra i vĂ€rlden att betrakta kubanerna i och utanför Kuba som tvĂ„ olika vĂ€rldar, tvĂ„ oförsonliga vĂ€rldar.
Svaret pÄ den frÄgan avspeglas i delar av mitt arbete med min blogg, Generation Y. Hur kom det sig att de splittrade vÄr nation? Hur kom det sig att regeringen, ett parti, en man vid makten, ansÄg sig ha rÀtt att besluta vem som skulle fÄ kalla sig kuban eller inte?
Svaren pÄ dessa frÄgor kÀnner ni till mycket bÀttre Àn jag. Ni har upplevt den smÀrta som exilen innebÀr. Ni som i de flesta fall lÀmnade landet med bara det ni hade pÄ er. Ni som sa adjö till familjemedlemmar, som ni aldrig fick se igen. Ni som har försökt att bevara Kuba, ett odelbart, fullstÀndigt Kuba i era sinnen och hjÀrtan.
Men jag undrar fortfarande vad det var som hÀnde? Hur kom det sig att det enbart var ideologin som avgjorde om man skulle bli betraktad som kuban? Tro mig, nÀr man föds och uppfostras med bara en version av historien, en stympad, anpassad version av historien, dÄ kan man inte svara pÄ den frÄgan.
Det Àr tur att det gÄr att vakna upp frÄn indoktrineringen. Det rÀcker att bara stÀlla sig en frÄga om dagen och att den sÀtter sig fast som frÀtande syra. Att inte acceptera vad de sÀger Àr tillrÀckligt. Indoktrinering gÄr inte ihop med tvivel, hjÀrntvÀtt upphör just vid den punkt dÀr vÄra hjÀrnor börjar stÀlla frÄgor kring deras pÄstÄenden. Uppvaknandeprocessen Àr lÄngsam, som ett fjÀrmande, och genom sprickor trÀder verkligheten plötsligt fram.
Det var det som hĂ€nde i mitt fall. Jag var den lilla pionjĂ€ren som alla andra, det kĂ€nner ni till hur det Ă€r. Varje dag i smĂ„skolans morgonsamling upprepade jag slagordet âPionjĂ€rer för kommunismen, vi ska bli som Cheâ. Ett orĂ€kneligt antal gĂ„nger fick jag springa in till ett skyddsrum med gasmask under armen, medan lĂ€rarna övertygade oss om att vi skulle bli anfallna. Jag trodde pĂ„ det. Ett barn tror pĂ„ allt de vuxna sĂ€ger.
Men det var vissa saker som inte stĂ€mde. Det finns alltid nĂ„got som utlöser behovet av att fĂ„ veta sanningen, ett ögonblick dĂ„ en pusselbit inte passar in, nĂ„got som inte Ă€r logiskt. FrĂ„nvaron av logik fann jag utanför skolan, i kvarteret och hemma. Jag kunde inte förstĂ„ varför de som lĂ€mnade Kuba under den stora vĂ„gen av bĂ„tflyktingar âMarielâ, kallades för âstatens fienderâ, dĂ„ mina vĂ€nner var sĂ„ lyckliga nĂ€r nĂ„gon av deras familjemedlemmar i exil sedan skickade dem mat eller klĂ€der.
Mina grannar i kvarteret Cayo Hueso i Havanna dÀr jag föddes, hade nÀr de lÀmnade Kuba förföljts av hatmobbar, men det var dessa emigranter, som sen hjÀlpte en gammal mamma som blev kvar i Havanna. Och denna gamla mamma delade med sig av de paket hon fick sig tillsÀnda, och det gjorde hon till samma mÀnniskor som hade kastat Àgg och förolÀmpningar mot hennes egna barn. Jag förstod inte detta. Och utifrÄn dessa frÄgor, vÀxte den person fram som jag Àr idag. Det smÀrtade, som det gör vid förlossningar.
SÄ nÀr berlinaren som aldrig hade varit pÄ Kuba försökte skilja pÄ oss kubaner, hoppade jag till som en katt och konfronterade honom. Och det Àr dÀrför jag Àr hÀr idag och försöker se till att ingen nÄgonsin mer kan dela upp oss i den ena eller andra kategorin kubaner. Vi kommer att behöva er för det framtida Kuba och vi behöver er för det Kuba vi har idag. Utan er skulle vÄrt land vara ofullstÀndigt, som om nÄgon hade amputerat vÄra ben. Vi kan inte tillÄta att de fortsÀtter att skilja oss Ät.
Precis som vi kÀmpar för att leva i ett land med yttrandefrihet, mötesfrihet och sÄ mÄnga andra rÀttigheter som de har tagit ifrÄn oss, mÄste vi göra allt vi kan, allt som Àr möjligt, för att ni ska fÄ de rÀttigheter som har tagits ifrÄn er. Det finns inga vi och dom, det finns bara vi. Vi kan inte tillÄta att de separerar oss.
Jag Ă€r hĂ€r för att jag inte tror pĂ„ den historia de har lĂ€rt mig. Tillsammans med sĂ„ mĂ„nga andra kubaner som har vĂ€xt upp med en enda officiell âsanningâ, har jag vaknat upp. Vi behöver Ă„teruppbygga vĂ„rt land. Vi kan inte göra det ensamma. Ni som Ă€r hĂ€r, har, som bekant, hjĂ€lpt sĂ„ mĂ„nga familjer pĂ„ Kuba att fĂ„ mat pĂ„ bordet till barnen. Ni har startad frĂ„n ingenting och tagit er fram i samhĂ€llet. Ni har tagit med er Kuba och ni har brytt er om Kuba. HjĂ€lp oss att enas, att riva denna mur, som till skillnad frĂ„n Berlinmuren, inte Ă€r gjord av tegelstenar utan av lögner, tystnad och dĂ„liga avsikter.
I det Kuba, som sÄ mÄnga av oss drömmer om kommer vi inte att behöva förklara vilken sorts kuban vi Àr. Vi kommer helt enkelt att vara kubaner, rÀtt och slÀtt kubaner. DÀrmed basta. Kubaner.
__________________