Venezuela vid farligt vägskäl. Av Eva Belfrage.

Venezuela vid farligt vägskäl.
Av Eva Belfrage
19 april 2013

                        Henrique Capriles                                                           Nicolas Maduro                                  

Den som har följt valprocessen i Venezuela under den korta och intensiva tid den har pågått, inser att det inte har varit fråga om ett normalt val i ett demokratiskt land.

Valet har stått mellan två block, det ena socialistiskt med totalitära drag, med Nicolas Maduro som ledare och det andra demokratiskt med liberal ekonomi och social omsorg på programmet med Henrique Capriles som ledare.

Å ena sidan är det socialisterna, castro-chavisterna som sitter vid makten sedan 14 år och som vill införa en socialistisk stat efter Kubas modell. Regimen har för detta fått avgörande stöd från Castro-regimen, som har hjälpt dem att sätta upp ett fattigdomsinriktat program, (20 000 kubanska läkare arbetar i Venezuela för slavlöner) men också en repressiv apparat med totalitär säkerhetstjänst, som inkluderar kvartersövervakare och paramilitärer, precis som på Kuba, för att kontrollera befolkningen (ovisst hur många säkerhetsmän och militärer Kuba har i Venezuela men det kan röra sig om många tusen). Castroregimen har fått kontroll över den största hamnen och är permanent rådgivare på högsta nivå i Venezuelas försvar. Ekonomin har i stora drag förstatligats vilket har fört med sig en allvarlig ekonomisk kris med livsmedelsbrist och devalveringar.

Chavisterna har också nästan fullständig kontroll över medierna och det finns bara en TV station kvar som är regimkritisk, Globovision, men de tvingas enligt lag att avbryta pågående sändningar, om presidenten talar, och det gjorde Chavez i all evighet och hans efterträdare Maduro tycks vara inne på samma bana. Chavisterna har köpt stöd och röster hos de fattiga, men kräver i utbyte total lojalitet, särskilt vid valurnorna och accepterar ingen kritik av sociala förhållanden. De har också köpt politiskt stöd hos andra latinamerikanska länder genom generösa krediter och olja.

Nicolas Maduro tog över som president efter Hugo Chavez död under icke konstitutionella former. Egentligen skulle talmannen i folkförsamlingen ha utsetts till efterträdare, men Maduro legitimerade sitt maktövertagande med att Hugo Chavez hade utsett honom till sin efterföljare och det lär också vara vad Castro-regimen önskade. Maduro är Raul Castros man, han har fått en gedigen kommunistisk utbildning i partiskola på Kuba.

Valkampanjen kom igång med kort varsel och fick bara pågå under 10 dagar. Henrique Capriles partiallians ställde upp väl medveten om den totala ojämlikheten i förutsättningar för kampanjarbetet, men det gällde att återställa demokratin i landet. Capriles fick under den tiden någon knapp minut i statliga medier, och fick inga resurser för valkampanjer och transporter, medan Maduro hade hela statsapparaten till sitt förfogande. Maduros anhängare transporterades till kampanjerna från sina arbeten i bussar och lastbilar, medan Henrique Capriles anhängare fick ta sig fram bäst de kunde.

Trots det var det stora entusiastiska folksamlingar, som anslöt sig till Capriles kampanjer och han reste flitigt runt i hela landet. Maduro lutade sig helt och hållet på att han var Hugo Chavez arvinge och många undrade om han var helt frisk när han sa att Chavez hade uppenbarat sig för honom som en fågel, som skulle leda honom i arbetet för revolutionen. Maduros faller lätt in i aggressiva anklagelser och hot mot oppositionen, medan Capriles har visat en mer respektfull och demokratisk attityd.

Inga internationella oberoende observatörer tilläts övervaka valen, inte ens Organisationen för Amerikas Stater, OAS, som Venezuela är medlem i. Men ett par organisationer utan övervakningsstatus fanns på plats, och två av dem har vittnat om att de vid flera tillfällen blev hotade och hindrade att arbeta.

Valdagen den 14 april gick i stort sett lugnt till, men Maduro-anhängarna och deras paramilitära motorcyklister var stökiga och saboterade tillgängligheten vid många valförrättningar. Inga klagomål på valprocessen har inkommit från chavisterna, men Capriles har lämnat in över 3000 anmälningar för utredning som kan ha påverkat mer än en miljon röster. Det rör sig om trasiga valdatorer, valövervakare som tvingats från vallokaler, ”hjälp” med röstning, mer än 600 000 avlidna eller över 100 år gamla personer som röstat, provokationer och hot vid vallokaler, röstvärvning, och fler röster än väljare. 

Valresultaten visade att Maduro hade vunnit med en mycket knapp marginal, bara 234 000 röster, innan de ca 100 000 utlandsrösterna (oftast oppositionsanhängare) hade räknats. Capriles som ansåg sig ha på fötter med många misstänkta oegentligheter, krävde en omräkning av samtliga röster. Trots det går valkommissionen ut och proklamerar Maduro som segrare i valet och säger att valresultatet är slutgiltigt. Maduro tillträdde som president idag den 19 april.

Med stränga uppmaningar från Capriles om anständigt och fredligt uppförande gick oppositionsanhängare ut och demonstrerade dagen efter valet och krävde omräkning av rösterna. Anslutningen vare mycket stor. Men de blev på flera håll våldsamt stoppade av paramilitärer och polis och många sårades och några dödades. Maduros anklagar Capriles för att ha orsakat våldet och hotar med att ställa honom inför rätta. Capriles ställde in en planerad demonstration följande dag då han fått uppgifter om att demonstrationerna skulle infiltreras av Maduroanhängare och uppmanade istället till kastrullbankningsdemonstrationer hemifrån.

På torsdagen träffades UNASUR, en grupp latinamerikanska stater, i Lima för att diskutera den kris Venezuela står inför. Maduro kom till Lima och när han återvände förklarade valkommissionen att de röster som inte verifierats tidigare d v s  46% av dem ska verifieras.
Henrique Capriles förklarade sig nöjd med detta och försäkrade sina väljare att detta kommer att avslöja misstänkta oegentligheter. Trots att utgången av denna process inte är klar, invigdes Maduro som president idag den 19 april i närvaro av diktatorn Raul Castro och några andra latinamerikanska presidenter.

Oberoende icke officiella observatörer har påpekat att det är mycket viktigt med officiell internationell närvaro under omräkningsprocessen. Men det är högst osannolikt att Maduro tillåter det.

Chavisterna hade inte föreställt sig att missnöjet med deras politik var så stor och att oppositionen hade växt till den grad. I efterdyningarna av valet rapporterades det att arbetare vid statliga företag och myndigheter har hotats med avsked för att de har röstat för oppositionen, eller för att de har deltagit i kastrulldemonstrationer.

Chavisterna är inne på mycket farliga vägar. Maduro är en tråkig och instabil person, som under dessa dagar har visat upp sidor som kan få vem som helst att rysa. Han är känslosam och sentimental, verkar inte ha egen ryggrad utan lutar sig helt på sin döde föregångare Hugo Chavez och stödet från Castro-regimen. Det hotfulla i hans karaktär är hans nervösa utbrott av aggressivitet och ogenomtänkta anklagelser med hot om fängelsestraff. Hans ledarskap kommer inte att lyckas och chavisterna kommer att överge honom i högre grad än de redan gjort. Lyckas Capriles inte bevisa att han är segrare i valet, vilket mycket tyder på att han är, och Maduro blir president, innebär det sannolikt att det fönster som ändå fanns för att införa en normal demokrati i Venezuela, stängs för gott. En än mer totalitär stat eller t o m militärdiktatur av Castro-kubansk modell införs då, för Nicolas Maduro kommer aldrig att våga ställa upp i något nytt val.

___________________