Kuba: "Den som förlorar hoppet, har ingenting mer att förlora". Av Kommendant Huber Matos, 95 år.

“Den som förlorar hoppet, har ingenting mer att förlora”.
Av Kommendant Huber Matos.
Cuba Independiente y Democrático
19 januari 2014
Översättning: Eva Belfrage

Vi kubaner har kämpat mot en diktatur under mer än ett halvt sekel och det är ingenting att skämmas för, det ska vi vara stolta över. Vi har aldrig gett upp. År efter år, generation efter generation har modiga kubaner vägrat att kapitulera. Den som påstår att vi inte har gjort någonting misstar sig, vi har gjort mycket och fortsätter med det.

Och allt som har genomförts har skett mot en regim som har fått stöd från en stor del av den fria världen. Vi kubaner har kämpat mot en diktatur och mot det sovjetiska imperiet som höll regimen om ryggen ända till slutet 1989. Vi har också kämpat mot demokratiska regimers likgiltighet, mot deras ointresse och i många fall mot deras medbrottslighet.

Under årtionden har vi kämpat mot desinformationen från majoriteten av nyhetsmedia och den demokratiska världens journalister, som har gett stöd till eller ursäktat Castro-regimen. Och trots denna kamp mot en stor del av världen har vi inte upphört att uppnå segrar. Det är inte sant att vi inte har uppnått någonting, vi har lyckats med mycket. Alla de uppoffringar som en generation har gjort, har lett till att följande generation, eller åtminstone en del av den har hissat flaggan och fortsätter att försvara friheten, respekten för mänskliga rättigheter och demokrati.

Den som säger att vi inte har uppnått något, känner inte till att det är tusentals kubaners motstånd och uppoffringar, som har gjort att facklan har hållits hög för friheten, så att den har spritt ljus på vägen och vår framtid.

Den som säger att vi inte har uppnått något borde ompröva sin fatalism. Han borde förstå att den rädsla som dominerar på Kuba och den pessimism som exilkubanerna känner, är de bästa vapnen som våra fiender castroiterna har mot kampen för demokrati. Diktaturen vill ha rädda medborgare och uppgivna, pessimistiska exilkubaner.

Därför kära landsman, och det säger en man, som har fyllt 95 år och som har tillbringat två årtionden i fängelse, är det inte alls lägligt att ge vika, tvärtom har stunden kommit att ur själ och hjärta samla all kraft och all optimist som behövs för att begrava castroismen. När någon säger till er att ingenting har uppnåtts och att det inte går att göra någonting, svara då att det är just det som diktaturen vill att vi ska tycka.

Diktaturen vill att rädsla ska råda i Kuba och uppgivenhet i exilen. Diktaturen vet att den dag exilkubanerna börjar hoppas och ger sitt stöd till dem som kämpar, från den dagen kommer folkets rädsla att försvinna snabbt. Diktaturen vet att i takt med att kubanernas rädsla minskar i landet, försvagas exilkubanernas negativism, fatalism och paralysering. Vi kan inte kräva att folket reser sig, om vi som lever i frihet inte reser oss mot våra egna bristande förhoppningar, mot vår egen passivitet.

Kubaner, låt oss påminna oss en romersk poet som för många sekler sedan så sant sa: ”Den som förlorar hoppet har ingenting mer att förlora.”

_________________