Hur fick svensken Aron Modig de avlidna kubanska dissidenternas mobiltelefoner? Detta frågar sig Angel Carromero i sin bok "Död under tvivelaktiga omständigheter". Av Eva Belfrage.
Hur fick svensken Aron Modig de avlidna kubanska dissidenternas mobiltelefoner? Detta frĂ„gar sig Angel Carromero i sin bok âDöd under tvivelaktiga omstĂ€ndigheterâ.
ĂversĂ€ttning och kommentarer: Eva Belfrage
16 juli 2014
Spanioren och ledaren för Partido Populars ungdomsavdelning, Angel Carromero var chaufför i en hyrbil som var pĂ„ vĂ€g frĂ„n Havanna till Santiago de Cuba, men rammades och kördes pĂ„ av en blĂ„ bil snett bakifrĂ„n. I framsĂ€tet bredvid Angel satt svensken Aron Modig, ledare för Kristdemokraternas Ungdomsavdelning och i baksĂ€tet den kĂ€nde dissidentledaren Oswaldo Paya och hans kamrat frĂ„n de Kristna Frihetsrörelsen, den unge Harold Cepero. HĂ€ndelsen Ă€gde rum i Bayamo, den 22 juli 2012 och kubanska myndigheter hĂ€vdar att Carromero hade kört i över 100 kilometers hastighet, vilket var en omöjlighet pĂ„ den dĂ„liga vĂ€gen, och hade krockat mot ett trĂ€d, som orsakat Payas och Ceperos död. Det var ett litet trĂ€d, som efter olyckan inte visade tecken pĂ„ skador frĂ„n en kraftig bilkrock och bĂ„de Carromero och Modig har bekrĂ€ftat att de aldrig körde pĂ„ nĂ„got trĂ€d. Filmade âbevisâ frĂ„n den kubanska regimen visar egendomligt nog flera olika positioner pĂ„ bilen, ute pĂ„ vĂ€gen, vid trĂ€det och nere i en sluttning, och allt tyder pĂ„ att bildbevisen var manipulerade och arrangerade.
Aron Modig har bestÀmt vidhÄllit att han inte kommer ihÄg nÄgonting av hÀndelsen, eftersom han sov. Han slÀpptes fri frÄn Kuba efter en vecka och har sedan dess hÄllit fast vid att han ingenting minns.
Angel Carromero fÀngslades och dömdes till fyra Ärs fÀngelse pÄ Kuba, men lyckades med hjÀlp av den spanska regeringen föras över till Spanien, dÀr han fortsÀtter att avtjÀna sitt straff, trots överklaganden och familjen Payås kamp för att fÄ honom oskyldigförklarad.
Efter bilkollisionen tas Angel Carromero till ett sjukhus i Bayamo, dÀr han övervakas av militÀrer. I sin bok beskriver han vad som hÀnde med Oswaldo Payas och Harold Ceperos mobiltelefoner, och den gÄta det Àr Àn idag hur de hamnade i Aron Modigs hÀnder.
Kanske Modig kan förklara detta och berÀtta mer i dag, tvÄ Är efter hÀndelsen, nu nÀr han ocksÄ har lÀmnat Kristdemokraterna och politiken. Mobiltelefonerna tyder pÄ att Modig har haft kontakt med de kubanska dissidenterna innan de dog, d v s sannolikt mördades av den kubanska sÀkerhetstjÀnsten och han bör dÀrför veta mycket mer Àn han hittills har velat berÀtta.
Oswaldo Payaâs familj har fĂ„tt ett inflytelserikt internationellt stöd för kravet pĂ„ en oberoende internationell utredning av omstĂ€ndigheterna kring PayĂĄs och Ceperos död och Angel Carromeroâs vittnesmĂ„l Ă€r givetvis av stor betydelse för en sĂ„dan.
Utdrag ur Ăngel Carromeroâs bok Muerte bajo Sospecha (Död under tvivelaktiga omstĂ€ndigheter) om omstĂ€ndigheterna kring bilkraschen pĂ„ Kuba som ledde till Oswaldo PayĂĄs och Harold Ceperos död. (översĂ€ttning: CDV.org)
âJag var ensam, ingen fanns som jag kunde be om hjĂ€lp. Jag hade varken telefon, pass eller pengar. Jag frĂ„gade en sjuksköterska var mina kamrater var. Hon svarade att de andra tre var pĂ„ vĂ€g till sjukhuset.
Det gick en lÄng stund.
Allteftersom sjuksköterskor kom förbi frÄgade jag samma sak om och om igen. Samma frÄgor fick samma svar och det ingav allt mindre hopp. I början talade de om fyra personer i bilen och att de andra snart var pÄ vÀg till sjukhuset. Det lugnade mig. Om jag var den första som kom dit och jag mÄdde bra, sÄ borde de andra vara i gott tillstÄnd, eftersom man alltid för den allvarligast sÄrade till sjukhuset först. Men senare talade de om bara tre i bilen och till slut bara om tvÄ personer.
Vid ett tillfÀlle öppnades en dörr och en sÀng med Aron Modig fördes in. De placerade honom vid min sida.
- Herre Gud Aron, utbrast jag. De körde pÄ oss bakifrÄn och tvingade oss av vÀgen. De kommer att döda oss.
- Ja det Àr möjligt, svarade Aron.
Jag glömmer aldrig detta svar. Vi behövde ringa och underrÀtta nÄgon om vÄr situation. Jag bad honom om hans mobil, som han faktiskt hade.
Jag ringde till Cayetana. Det hördes inte bra och samtalet avbröts dÄ och dÄ. Men jag lyckades i alla fall göra mig förstÄdd och han borde förstÄ hur allvarligt lÀget var och att vi var pÄ sjukhus. Jag kunde ocksÄ tala med min vÀn Borja. Fortsatta försök att ringa lyckades inte. Jag gav tillbaka telefonen till Aron, som ocksÄ försökte fÄ kontakt med nÄgra vÀnner i Sverige.
Sen gav mig Aron tvĂ„ mobiltelefoner, av gammal modell, de som Oswaldo och Harold hade anvĂ€nt. Jag frĂ„gade honom inte hur han hade lyckats fĂ„ dem. Ăn idag Ă€r det en gĂ„ta hur han hade fĂ„tt dessa telefoner. Jag försökte ringa med telefonerna, men det var omöjligt. Jag la dem i mina byxfickor.
En sjuksköterska följd av en grupp militÀrer skilde oss Ät. De förde mig till en avlÄng sal, dÀr det fanns flera sÀngar och personer. Sedan tog de mig till huvud och lungröntgen. Röntgenapparaterna var som pÄ sjukhus frÄn sextiotalet. De gjorde flera omtagningar dÄ de sa att bilderna inte dög. Jag var rÀdd att detta bara var ursÀkter för att de ville utsÀtta mig för upprepad strÄlning.
NÀr jag kom tillbaka till den allmÀnna salen, satte de mig i dropp. De tog blodprov. Allt verkade mycket rudimentÀrt. Jag frÄgade sjuksköterskorna igen för att försöka fÄ mer information. En av dem sa att de var förbjudna att tala med mig. Jag var bedrövad och undrade hur jag skulle komma dÀrifrÄn, nÀr en grupp militÀrer omringade min sÀng.
En av dem talade och sade bestĂ€mt att det inte var frĂ„ga om nĂ„gon kollision. Ingen bil hade kört pĂ„ oss. Hur mycket jag Ă€n vidhöll det, sĂ„ hade det enligt dem inte skett. Jag svarade förstĂ„s att det var lögn, att det inte var frĂ„ga om en olycka utan att det var uppenbart att vi hade blivit pĂ„körda. Han slog mig dĂ„ i ansiktet. I en lugn ton som kontrasterade mot örfilarna, la han till: âDu Ă€r för ung för att bli kvar hĂ€r pĂ„ ön i Ă„ratal, du bör besluta dig för om du ska samarbeta eller inte. Vi kan behandla dig vĂ€l eller illa, men det beror pĂ„ dig. Din bekĂ€nnelse avgör din framtid.â
En annan militĂ€r presenterade sig som âKuba expertâ. Han förklarade att jag inte skulle vara dum och att om jag samarbetade skulle jag klara mig. Han lĂ€ste upp den officiella versionen som jag var tvungen att lĂ€ra mig att upprepa: âvi körde i hög hastighet och vĂ€gen var plötsligt grusig, jag bromsade inför en grop och sĂ„ tappade jag kontrollen över bilenâ.
Jag upprepade flera gĂ„ngen âKuba expertensâ version, medan de rev sönder mitt första vittnesmĂ„l. Jag tvingades skriva pĂ„ den ânya versionenâ av hĂ€ndelserna. Jag skrev under med förvriden handstil och annorlunda Ă€n den första signaturen, för att försöka göra det uppenbart för alla att jag befann mig i omstĂ€ndigheter som förhindrade mig att besluta om jag skulle underteckna eller ej.
/âŠ./Jag tittade pĂ„ droppet och de gav mig en spruta med lugnande medel. Jag föll i djup sömn. Jag försökte kĂ€mpa emot. Om jag stĂ€ngde ögonen skulle jag somna. Det var en hĂ€ftig kamp mellan min vilja och det lugnande medlet.
/âŠ/ Jag vaknade plötsligt. De hade bytt övervakare, nu var det en kvinna. Jag anförtrodde henne att jag var orolig för de andra. Hon svarade att Aron var i andra Ă€ndan av salen. Jag frĂ„gade henne om det var möjligt att fĂ„ tala med honom, eftersom han bara talade engelska och jag skulle kunna översĂ€tta för honom. Hon svarade att det inte var nödvĂ€ndigt. DĂ„ utmanade jag henne och bönade om att hon skulle ge mig Arons mobiltelefon, att hon skulle ha förstĂ„else och lĂ„ta mig fĂ„ skriva ett meddelande till min mamma. Jag vet inte om det hos denna kvinna Ă€ndĂ„ fanns nĂ„gon sorts medkĂ€nsla, men hon kom iallafall med mobilen.
Jag skickade ett meddelande till Cayetana och det var ett alarmerande meddelande: âHjĂ€lp vi Ă€r omringade av militĂ€rerâ. Jag raderade sen texten och lĂ€mnade tillbaka telefonen. Hon betraktade mig noggrant, som om varje gest jag gjorde hade betydelse eller var viktig. Jag kunde bara undvika hennes blick om jag stĂ€ngde ögonen.
Jag kom ihÄg att jag hade de tvÄ telefonerna, som Aron gett mig i början nÀr han kom in pÄ sjukhuset. Kanske var jag inte riktigt klok, men jag var desperat eftersom jag trodde att de skulle döda mig och jag ville inte att de skulle fÄ tag i nÄgon information av vÀrde frÄn de tvÄ kubanerna och jag beslutade att radera innehÄllet och göra mig av med telefonerna. Det var verkligen inte lÀtt, jag var kopplad till ett dropp och övervakaren slÀppte inte ögonen frÄn mig och missade inte den minsta rörelse jag gjorde. Den enda lösningen var att be att fÄ gÄ pÄ toaletten och kasta telefonerna i nÄgon papperskorg, eller var som helst.
Jag tog droppet och hon förde mig mot en halvtrasig trÀdörr till en toalett. Jag försökte stÀnga den men hon stoppade mig. Jag sa att jag skulle göra nÄgot mer Àn kissa. Jag fick stÀnga dörren. Jag hade ont om tid och stora svÄrigheter. Jag var halvt neddrogad, med en arm som inte kunde anvÀndas och en militÀr som vÀntade pÄ andra sidan dörren. Papperskorgen var för liten och den var tom. Hur skulle jag gömma telefonerna utan att de upptÀckte dem? Fönstret var stÀngt, dessutom var det pÄ undervÄningen och om jag öppnade fönstret och slÀngde ut dem skulle de lÀtt hitta dem. Den enda möjligheten var toaletten. Jag öppnade telefonerna, tog ut SIM-korten och kastade dem i toaletten. Jag letade efter spolaren men den var trasig och det fungerade inte. Det fanns ingen annan utvÀg Àn att med handen tvinga ned dem sÄ lÄngt det gick. Jag torkade mig med toapapper, behöll telefonerna utan korten och skyndade mig ut ur toaletten.
Sen ville jag öppna telefonerna och radera registren för samtal och meddelanden. NÀr ÀndÄ allt var förlorat var min enda önskan att skydda de uppgifter som dessa telefoner skulle kunna avslöja.
Jag tog tillfĂ€llet i akt nĂ€r en vakt var distraherad och med huvudet under lakanet började jag radera allt. NĂ€r jag var klar, la jag telefonerna i ett av facken i min ryggsĂ€ck*, som de tidigare hade lagts vid sidan av min sĂ€ng. Jag somnade in alldeles utmattad.â
- - - - - - - -
*CDV.ORG Not: Carromero uppger i sin bok att telefonerna senare togs av sÀkerhetspolisen, men att de aldrig nÀmndes eller togs upp vid nÄgot förhör eller kontakt med Angel Carromero.
_________________________________________
