Bröderna Castros dagar är räknade, men familjedynastin och militären planerar att ta över. Av Eva Belfrage.

Bröderna Castros dagar är räknade, men familjedynastin och militären planerar att ta över.
Av Eva Belfrage
4 november 2014

Castro och militären

Fidel Castro 88, är gaggig och döende, Raul Castro är 83 år och de flesta i den militära ledning som styr Kuba idag lider av ålderskrämpor och måste snart dra sig tillbaka. Men bröderna Castro har nogsamt sett till att familjedynastin inte går i graven. Raúl’ s son Alejandro har tagit över ledningen för den inre cirkeln av generaler, och är den som t ex representerade regimen i förhandlingar med Putin. Raul’s dotter Mariela, chef för den statliga NGOn Cenesex, driver internationella charmoffensiver för att promovera sexuell turism, särskilt gayturism och sitter i parlamentet. Raul’s svärson Luis Alberto Rodríguez López-Callejas, nyligen utnämnd till general, är en av de ekonomiskt mest inflytelserika i Castro klanen, då han är chef för landets viktigaste företag det statliga och militärkontrollerade GAESA, med kontroll över turistindustrin och samordningsfunktioner i djuphavshamnen och frizonen Mariel.

Utanför familjen har Raul Castro sett till att generaler och deras närmaste slussas in i den främsta kretsen, som ges ledarplatser eller viktiga positioner i de största statliga företagen. Militärer eller släktingar på lägre nivå, ges förmåner som t ex möjlighet att driva mellanstor affärsverksamhet eller projekt som stöds av regimen utan besvärande inblandning av inspektörer.

Skomakare - foto Yusnaby Pérez

Ekonomi och levnadsvillkor

Vanliga kubaner kan få tillstånd att öppna mycket små egna företag, om de som personer godkänns politiskt. Men de företag som tillåts är begränsade till 180 sysselsättningar, de flesta på en nästan förnedrande nivå, som knappslagare, borstlagare, madrasslagare, lumpsamlare, cigarettpåfyllare, osv men också vissa mer anständiga sysselsättningar som transporter och mat och dryckesservering av olika slag. Viss affärsförsäljning tillåts för kläder, husgeråd och dylikt, men denna verksamhet växte sig för stor och konkurrerade med statliga affärer. All varuimport förbjöds därför plötsligt och de flesta tvingades att lägga ned eller dra sig tillbaka till den svarta marknaden, som fortfarande är den viktigaste för kubanska konsumenter. Inspektörer trakasserar alla egenföretagare och gör det oftast som en förevändning för att ta in böter eller lägga beslag på varor för eget bruk. Största delen av befolkningen är annars sysselsatta inom den statliga sektorn eller går arbetslösa. 

Medelinkomsten inom staten ligger på mellan 15-20 dollar i månaden, alltså mindre än en dollar om dagen (fattigdomsgränsen) och priserna på basvaror är skyhöga. Lönen räcker i regel inte för mer än en vecka. Poliser och de som arbetar inom den repressiva apparaten har högre löner än de högutbildade och har också vissa andra förmåner. Större delen av befolkningen lever i fattigdom eller i extrem fattigdom och många lider av näringsbrist. Sjukvård och skola och universitet ska i princip vara gratis, men är det inte i praktiken, och det innebär svåra försakelser för majoriteten av befolkningen. Bristen på rent dricksvatten är akut i nästan hela landet och det är överlag illa ställt med avlopp och sanitet. Trångboddhet och ohygieniska och hälsofarliga bostäder råder över lag.

Sedan hungerkravallerna 1994 i Havanna och det stora båtflyktingsdramat därefter, har inte så många kubaner lämnat landet som 2014. Alla är desillusionerade och ser ingen framtid på Kuba. Det rör sig om över 20 000 flyktingar om året, i år närmare 30 000. Och den siffran är bara de som tar sig till USA utan visum och på egen hand. Dessutom tar USA annars emot en kvot på 20 000 om året och den kvoten fylls varje år. Nästan dagligen kommer nyheter om förfärliga dramer till sjöss men också om flyktingar som fastnat i transitländers migrationsläger/fängelser.

Kubas inkomster kommer idag främst från turism, familjeunderhåll från de tidigare så förtalade exilkubanerna i Miami, samt export, på slavliknande kontrakt, av läkare i många tiotusental. Läkare utbildas i massor som broilers, just för export. Övrig industri, som tidigare med Sovjetiskt stöd fungerade någotsånär, är i botten, det gäller såväl socker, som nickel, som kaffe och tobak. Jordbruksmarken är igenväxt av ogräsbusken Marabu. Köttproduktionen som var stor innan revolutionen producerar bara för eliten och för turism. Nötkött är heligt på Kuba och den som dödar en ko straffas med 10 års fängelse. Fiske har denna ö, som det verkar, aldrig lyckats ägna sig åt och kubanerna vet knappt vad fisk är, då de också är förbjudna att fiska på egen hand.
Det går alltså knackigt för regimen och stödet från Venezuela kommer snart att upphöra, då bröderna Castro har hjälpt till att dra ned dess ekonomi till katastrofnivå, trots oljerikedomarna.

Soppkök organiserat av oppositionen i Matanzas 2014 - Foto Proyecto Tondique

USAs embargo

Castro-regimen skyller sina misslyckanden på USAs embargo och omvärlden tycks ha gått på denna propaganda och brukar för syns skull också tillägga att om bara embargot upphör kommer demokrati att införas. Men historien har aldrig kunnat visa att affärsförbindelser med en diktatur har tvingat regimer att införa demokrati. Se på Kina, Vietnam och andra liknande exempel. Den snabbt växande organiserade, men illegala oppositionen på Kuba är medveten om detta och vill att embargot ska vara kvar eller användas för att tvinga diktaturen till eftergifter, som skedde med Sydafrika.

Militärdiktaturens strategi för att rädda ekonomin och sin egen överlevnad är alltså att vädja till sin fiende USA om att lyfta embargot. Och det sker utan att regimen visar några avsikter att uppfylla de grundläggande krav som embargot ställer, d v s att Kuba upphör med sitt förtryck av oliktänkande och inför fria och demokratiska val. USA har redan avsevärt lättat på embargot, genom att tillåta försändelser från anhöriga i USA till familjer i Kuba, genom att tillåta export av viktiga livsmedel och mediciner, tillåta anhörigas besök på Kuba, samt också kulturella och professionella utbytesbesök. Men inga av dessa åtgärder har lett till att Castro regimen har påverkats. Dessutom gör Kuba affärer med och får investeringar från hela världen, utan att någon positiv utveckling sker.

Tvärtom. 2010 frigavs visserligen 75 politiska fångar under villkorade omständigheter, men fyra år senare finns det nu åter omkring 100 politiska fångar och korttidsarresteringar och brutala paramilitära hatmobbar som angriper dissidenter har ökat. I år har redan över 8000 arresteringar skett av politiska skäl, en fyrdubbling sedan 2010. 2012 dödades en av Kubas främsta oppositionsledare Oswaldo Payá och Harold Cepero i samband en bilkrasch enligt alla indicier provocerad av Kuba's säkerhetstjänst.

Villa Clara demokratiaktivist arresterad augusti 2013 - foto från video

Castro-regimens kampanjer mot embargot har denna höst varit så intensiva att de ger intryck av att regimen är desperat och på väg att gå under om de inte omedelbart får USAs stöd. De senaste veckorna har egendomligt nog New York Times ställt sig i spetsen för Castro-regimens kampanj i USA, med ett halvt dussin ledare-inlägg, som nästan verkar formulerade av diktaturens funktionärer. Inte med ett ord talar tidningen om den kamp för frihet och demokrati som befolkningen utkämpar och det förtryck de har att kämpa mot. Tidningen tycks helt inrikta sig på affärsmöjligheter för USA och avspänningsdiplomati.  Kubanernas nöd tycks för New York Times vara lika likgiltig som för Castro-regimen. Detta ställer tidningens inlägg i en ytterst märklig dager. Artiklarna har t o m fått Fidel Castro att vakna upp ur sin slummer och sända New York Times en eloge för de utomordentliga artiklarna. Som tack för det gick tidningen så långt att den skrev en ny artikel och krävde att tre Castro-spioner skulle friges från USA i utbyte mot Allan Gross, den amerikanska gisslan Castro bröderna har satt i fängelse för just detta ändamål. Det är nog inte varje dag New York Times kan stoltsera med att få applåder från en diktator av Fidel Castros kaliber, samme storhetsvansinnige terrorist, som 1962 var beredd att sända missiler mot USA, men som gudskepris stoppades av Chrustjov.

Så länge Obama står emot dessa märkliga skriverier och ställer upp för den kubanska oppositionens vädjan om fortsatta sanktioner mot diktaturen och för kampen för demokrati och mänskliga rättigheter, är han värd en eloge. Men Obama för ju en allmänt mjuk diplomati och vill hålla sig väl med de flesta, även med diktaturer, så det återstår att se om han står emot Castro-regimens kampanjer. Obama kan inte avskaffa embargot själv utan att ha kongressen och senaten med sig och det har han inte idag.

UNPACU möte i Camagüey Oktober 2014 - foto UNPACU video

Damer i Vitt - Havanna

Framtiden

Inom de närmaste åren kan vi nog inte förvänta oss att Kuba inför demokrati i vår bemärkelse. Ett militärstyre av typ Egypten är det senaste tipset om i vilken riktning familjedynastin Castro strävar. Det vill säga en eventuellt skenbar demokrati inom begränsade ramar, som garanterar att militären sitter kvar tryggt, får ekonomisk makt och samtidigt kan fortsätta att kontrollera befolkningen och slå ned all opposition.

Vi ska inte heller glömma att Castros militärer har mycket nära och vänskapliga förbindelser med andra totalitära stater som för en fientlig politik gentemot USA, som t ex Nord Korea (till vilka Kuba nyligen försökte smuggla avancerade vapen), Iran, Ryssland, Kina, Syrien och Vitryssland, och inte minst det oljerika Venezuela, som idag står under Kubas icke officiella men de facto säkerhetspolitiska och militära kontroll. Raul Castro har dessutom lagt ned stor möda och energi på att få med sig den latinamerikanska kontinenten och att genom Venezuela knyta upp kontinenten emot fienden USA. Dessa landvinningar och vänskapsförbindelser kommer Raul Castros efterföljare, som t ex sonen Alejandro och andra militärer på Kuba sannolikt inte vilja försaka, även om USA lyfter embargot.

Men de behöver de nordamerikanska turisterna och öppen handel med USA för att den nya hamnen i Mariel ska bli lönsam, de kan också behöva få tillgång till amerikansk högteknologi till sitt försvar. Kuba-amerikanerna kommer inte erbjudas att få återta sina gamla egendomar och investera i dem. Och ingen amerikan med sunt förnuft skulle göra investeringar i Kuba och våga riskera att utsätta sig för vad det innebär att arbeta i en rättslös stat. De känner väl till vad som har skett med kanadensiska, brittiska, chilenska och svenska företagare på Kuba, som plötsligt faller i onåd och fängslas.

Vi bör ha allt detta i åtanke idag när USAs embargo diskuteras så intensivt och också inför den dag, då de båda bröderna till slut drar sig tillbaka eller går i graven och den centrala makten tas över av militären, däribland de tidigare nämnda medlemmarna ur familjen Castro, som redan sitter i strategiska positioner. Det är också aktuellt för Sveriges del att reflektera över dessa saker, när EU just nu håller på att förhandla med regimen på Kuba om förbättrade förbindelser. I dessa förhandlingar tycks inte mänskliga rättigheter och demokrati stå i främsta rummet. Det är först och främst fråga om affärer, precis som det är i New York Times Kuba-artiklar.

Det är ingen uppbygglig tid vi lever i ! 

________________________________________________