Min hustru och jag hyrde ett hus vid den stora Ångermanälven i södra Norrland, där skogarna sveper slingrande skuggor över bergen och himlen är oändlig. Fälten byter färg efter dygnets dagrar och älven speglar dalens poesi i det skiftande sommarvädret.

Nedanför vårt hus betade ett tiotal nyfikna kvigor, som kom oss till mötes när vi vandrade på vägen utmed stängslet. På en annan äng intill hade gräset slagits och rullats in i vita plastbalar. Jag undrade hur det kunde vara att leva som svensk bonde och ville försöka förstå vad det innebar att vara helt egen och ta ansvar för sina egna maskiner, kor och grödor. Jag ville lära känna denne bonde och bad att få ett samtal med honom i lugn och ro. Han var först lite reserverad, men lyste upp när jag berättade att jag var kuban och behövde lära mig vad det innebär att vara bonde i ett fritt land. Vi gjorde upp om att träffas nästa dag – en stund då bonden kunde ta en paus i arbetet.

Alf Holmsten, 63 år och hans hustru Britt-Marie Holmsten, 59 år, tog emot oss i sitt stora kök med kaffe och glasstårta.
Alf, som visste att jag också var intresserad av fiske, hade tagit fram sitt fotoalbum och visade oss de stora laxar han hade tagit upp ur älven. Sen berättade han hur han hade kämpat för att få bukt med rovfisket i älven för 15-20 år sedan. Han hade uppvaktat jordbruks/fiskeministern och lyckats få till stånd en ordentlig undersökning, som till sist ledde till att fisket i älven reglerades och rovfisket upphörde.

Alf Holmsten brinner för det som engagerar honom och han ger sig aldrig. Så har det alltid varit i barndomen, i familjelivet och i det som är hans stora passion jordbruket. Alf växte upp i ett enkelt men fritt och kärleksfullt hem.  Alf började arbeta redan som 7-åring efter skoltid och berättade stolt att hans arbetsbok alltid var fylld. Han gick i arbete på bondgårdar i trakten och senare år också i flottningsarbete. För ihoptjänade pengar köpte Alf när han vara bara 11 år en begagnad bil, som han lyckades reparera och sedan sålde.

Efter skolan blev Alf lastbilschaufför, gifte sig och fick tre söner. Vid skilsmässan lyckades han få vårdnaden om sina söner, något som var mycket ovanligt vid den tiden för en man. Sen träffade Alf Britt-Marie och de gifte sig och fick två barn, en son och en dotter. När dottern det yngsta barnet kom, grät Alf av lycka. Anledningen till att han hade skaffat så många barn var att han absolut ville ha en flicka.

Alf och Britt-Marie tog ett lån och köpte en villatomt med lite mark på halvön Sandslån, på andra sidan älven. När dottern fick en häst 1983 byggde de ett stall och de hade några tjurkalvar under några år för den egna frysboxen och familjens fromma. Ett år blev det en kvigkalv istället för tjur och så rullade jordbruket igång 1989.

Djurstall byggdes till och djur köptes in liksom betesmark. Undan för undan växte det till ett ganska stort jordbruksföretag med mjölk och köttproduktion och de köpte lite mer mark på vår sida älven och lite skog. Alf och Britt-Marie sköter allt själva, med ett handtag ibland av den 14-årige dottersonen Micke. De har idag ett hus i Sandslån där de bor och ett annat hus på vår sida av älven där de eventuellt kommer att bosätta sig på äldre dar.

De har fyra traktorer, och flera jordbruksmaskiner . De har ett tiotal kor i mjölkproduktion och många fler på bete för köttproduktion. Den mjölk som Alf producerar är högklassad och han får därför ut 70 öre extra per liter. Alf älskar sina kor och säger att han numera har svårt att göra sig av med dem. Han är sträng och snäll med djuren säger han och de lyder honom och skuttar av glädje när han kommer. Vi kunde själva se detta när vi gick ut ur huset efter kaffet för att ta några bilder. När korna fick se Alf i dörren, hoppade de och jagade fram över ängen. De känner igen ljudet från min bil och min traktor när jag kommer, ler Alf stolt.

Är du, eller känner du dig till hundra procent som en bonde frågade jag och undrade också om det fanns några fattiga bönder i Sverige och hur de i så fall levde.
Jag känner mig egentligen inte som bonde, svarade Alf, men jag älskar mitt arbete och går helt upp i det. Även kvällar då jag kommer i säng sent, längtar jag till morgonen kl fyra, då jag ska upp. Det finns nog inga fattiga bönder i Sverige, alla klarar sig ganska bra. Men bönder är vanligtvis ganska gnälliga och klagar på det mesta. Även de bönder som har ärvt vad de har och bara har behövt trycka på en knapp för att komma igång. Det är kanske det som är skillnaden – jag fick bygga upp allt från början och på egen hand. Jag valde själv detta yrke och jag älskar verkligen mitt arbete.

Under hela mitt liv som bonde har jag aldrig haft semester – det är nackdelen med detta jobb. Det finns möjlighet att hyra in ersättare, men det är både dyrt och riskabelt. Jag vågar inte riskera att det händer något med mina kor. En gång gjorde jag det under tre dagar då vi skulle på bröllop – men jag var så rastlös och orolig och ville bara hem till korna.

Vad betyder EU-medlemskapet för dig – har jordbruket utvecklats efter det, frågar jag.
-Det gnistrar till i Alfs ögon. Nej  EU har försämrat allt – det är som ”Storebror ser dig” – de har tagit ifrån oss det viktigaste av allt – friheten och självbestämmandet. Nu är det bara regler, kontroll och en förfärlig byråkrati. Det är kanske bra att djurskötsel kontrolleras för djurens skull – men det är för detaljerat och i de flesta fall på gränsen till löjligt. Och all kontroll kostar oss också pengar. Jag fick ut mer från mitt jordbruk innan vi gick med i EU. Men EU kanske är bättre för de unga som har goda möjligheter att få start- bidrag.
Men, frågar jag – du hade iallafall rätt att rösta om Sverige skulle gå med i EU eller ej. Du var inte tvungen att rösta för?
Nej, skrattar Alf, och var så säker, jag röstade definitivt emot medlemskap.

Du har med stor framgång byggt upp din egen verksamhet,  något som är omöjligt på Kuba. Det är helt enkelt förbjudet, eftersom staten äger allt. De få jordbrukare som ännu tillåts producera på Kuba, tvingas att sälja större delen av produktionen till staten och får endast behålla minimalt vad de behöver för egen konsumption. En tobaksodlare får t ex bara behålla några tobaksblad och får med ransoneringsboken bara fyra paket cigarretter och två cigarrer per månad. En ko-uppfödare får fem års fängelse om han slaktar en ko för egen konsumption.
-Alf ser förskräckt ut vid min beskrivning. Nej det håller inte – här får vi betala skatt och det är klart att slakt av kor är kontrollerat, men jag får sälja till vem jag vill och förstås äta upp min egen ko eller ge den till en vän om jag så skulle önska. Men på senare tid och av sentimentala skäl tycker jag att det är allt svårare att göra mig av med mina djur. Jag måste göra det nu t ex för jag har för många kor – men det är inte roligt.

Du har slitit och arbetat hårt hela ditt liv – var det värt det? Kommer något av dina barn att ta över?
-Det har varit värt allt arbete säger Alf, jag är stolt över vad jag har åstadkommit med mina egna händer – jag har inte fått någonting gratis och jag började från noll. Jag har varit helt fri och kunnat bestämma själv vad och hur jag vill göra - tills vi gick med i EU. Jordbruksarbetet blir en livsstil där arbete och fritid går in i vartannat och den som har valt bondeyrket tar det onda med det goda – det är nog lika världen över. Men det är nog få människor som tycker om att bli påvingade extra arbete och kostnader och kontroller av myndigheter.  Även om jag älskar mitt arbete, önskar jag mina barn ett liv, som inte är så slitigt och att de ska ha möjlighet att ”vingla” lite grand – som på Ådalsmål betyder att ha ledigt.
Britt-Marie fyller i och säger att hela familjen blir bunden vid djuren – vi har alla varit tvungna att vara hemma vid gården. Huva, säger hon på ådalsmål, ibland har jag klättrat på väggarna.

Men om två år går Alf i pension och det tänker han göra. Hur ska det gå undrar jag, kan du låta bli att arbeta?
-Nej, men mindre ska det bli. Det är svårt att tro. Så snart vi har tackat för oss och det goda kaffet, ser vi hur Alf tar stora kliv mot sin traktor och sitter upp. På släpet står dottersonen. Jajamen, som man säger i Ångermanland – här är man van att ta i och är man en Alf Homsten sker det med stor ihärdighet och en stolthet som det inte går att ta miste på. Alf har lyckats genomföra vad han har satt sig i sinnet och av egen kraft.

Sverige har byggts upp av män och kvinnor som har Alfs inställning till arbetet.
Det är vemodig att tänka sig att det på Kuba också finns många människor med Alfs styrka och ambitioner, men som aldrig har fått en chans, därför att en idé från början av förra seklet har definierat eget företagande som syndigt, ungefär som en religiös sekt kan förbjuda medlemmar att gå till läkaren.

Vi sa adjö och tack till Alf och Britt-Marie och de framförde sina hälsningar till Kubas bönder och till bönder världen över med följande ord: måtte den rike vara ödmjuk och tacksam och den fattige få behålla sitt hopp och sin arbetsglädje.

Guillermo Milán Reyes.

Utgivare och redaktör för Cuba Democracia y vida.

Britt-Marie, Alf Holmsten och Guillermo Milán.

FOTON : GUILLERMO MILÁN