'Dagens kubanska samhälle är inte hållbart', säger Ingemar Cederberg som avslutat fem års tjänstgöring vid Svenska Ambassaden i Havanna.

Intervju med Ingemar Cederberg, som avslutat fem års tjänstgöring vid svenska ambassaden i Havanna: ”Dagens kubanska samhälle är inte hållbart”.

Intervju: Eva Belfrage
 
15 december 2010

Eva: Du har nu efter fem år avslutat din tjänstgöring som minister och andre man vid ambassaden i Havanna och du fick nyligen ett viktigt och djupt känt  erkännande från en stor grupp av dissidenter då  du hade valts ut som en av de tre mest uppskattade diplomaterna. Gratulerar till denna utmärkelse, som gör oss stolta över dig och den roll Sverige har på Kuba. Hur har den diplomatiska dialogen under denna tid kunnat påverka situationen vad gäller respekten för mänskliga rättigheter?
 
Ingemar: Rent allmänt kan jag efter 5 års tjänstgöring vid ambassaden i Havanna säga att dialogen om mänskliga rättigheter mellan EU och Kubas regering ännu inte lett till några väsentliga förbättringar. Tvärtom har det ekonomiska läget i kombination med ökad kontroll av dissidenter inneburit att livet blivit allt tyngre inte bara för  oppositionen utan även för vanliga kubaner. De närmaste åren kommer att bli avgörande för hur Kuba ska formas i framtiden.

Eva: Har du haft möjlighet att resa i landet och besöka dissidenter också utanför Havanna, där t ex i de östra regionerna förtrycket har ökat kraftigt den senaste tiden? Har du bevittnat någon Acto de Repudio – fördömelseaktioner som genomförs av paramilitära lynchningsmobbar mot dissidenter?
 
Ingemar: Jag kunde på nära håll följa utvecklingen av repressionen och var t ex vittne till actos de repudio mot Damas de Blanco (Damerna i Vitt)  vid flera tillfällen. Vid mina resor i östra och västra Kuba kunde jag konstatera genom personliga besök hos anhöriga till de politiska fångarna hur marginaliserade familjerna var. En del EU-kolleger från andra ambassader gjorde liknande resor, vilket gav oss en del samlade kunskaper även utanför Havanna. Det kommer att bli svårt att fortsätta liknande kontakter med dessa ingångar i det lokala livet, på samma sätt som tidigare när vi besökte familjerna till de politiska fångar, som särskilt utgjorde EU:s målgrupp, eftersom flertalet av dessa fångar nu har lämnat landet.

Eva: Hur ser du på den roll diplomatin kan spela för en förändring på Kuba  och vad tror du om framtiden för oppositionen på Kuba och i exil?
 
Ingemar: Det finns givetvis begränsningar i vad diplomatin kan uträtta. Lyckligtvis har oppositionen utvecklat sitt arbete på ett sätt som är mycket lovande för framtiden. Jag är övertygad om att det under de närmaste åren kommer att finnas allt fler former för oppositionens arbete. Vad som sedan krävs är att det sker öppningar som innebär att personer från oppositionen, liksom från exilen och även från dem som idag arbetar inom systemet kan skapa förutsättningar för ett verkligt maktskifte, förhoppnïngsvis under fredliga förhållanden, utan blodspillan.
 
Slutligen kan jag tillägga att jag upplevde det som ett stort privilegium att under åren i Kuba kunna få så många fina kontakter genom det civila samhället. Under mina 17 år i Latinamerika har jag aldrig upplevt något liknande. Samtidigt beklagar jag den situation som kubanerna idag befinner sig i: kontrollsamhället fortsätter att reglera den enskildes situation på ett orimligt sätt. Möjligheten att försörja sig genom hederligt arbete blir i praktiken allt svårare. Dagens kubanska samhälle är inte hållbart.

____________