Kubansk forskare säger att Castro-regimen är som en bläckfisk med många armar. Den håller ett hårt grepp om samhället och nästlar sig in i internationella sammanhang med sin underrättelseverksamhet. Av Joan Antoni Guerrero Vall.

Utdrag ur intervju med Pedro Corzo av Joan Antoni Guerrero Vall

Det finns idag inte någon möjlighet för oppositionen att ge sig in i en väpnad kamp, om det inte skulle ske en mycket omskakande förändring i den politiska balansen i landet.

Punt de Vista
3 December 2011
Översättning: Eva Belfrage

Intervju med Pedro Corzo, kubansk journalist och forskare som leder Institutet för Minnesbevarande historia mot Totalitarismen på Kuba. Institutionen har sedan 1999 gett ut dokumentärfilmer och böcker som skildrar kampen mot Castro regimen sedan 1959 och fortsätter med det tills processen har nått sitt slut. Institutet samlar in direkta vittnesmål som har att göra med den fredliga medborgarkampen liksom den väpnade kampen mot Fidel Castros diktatur. För att tala om allt detta träffades vi i Universal Library på 8:e gatan ” Den bästa hörnan av Kuba i Miami” säger Pedro Corzo med eftertryck.

Vad var avsikten med att öppna ett institut för Minnesbevarande historia mot totalitarismen på Kuba?
Idén med institutet utkristalliserade 1997 då det hade gått 30 år sedan de hade stängt fängelset för politiska fångar på Isla de Pinos, ett av de mest kända fängelserna på ön. Senare, 1999 fick en grupp f d politiska fångar idén att skapa en institution som inte ägnade sig åt att göra projekt för en politisk förändring på Kuba utan åt att dokumentera själva kampen mot den totalitära regimen, och inte så mycket de strategier som varje grupp kunde ha.

Vårt åtagande är att genom direkta vittnesmål från personer som har deltagit och som fortsätter att delta i kampen, samla in vad som har gjorts från den dagen då kampen började 1959 till den dag då kampen är över. Därför möter vi i vårt arbete fredliga faser av medborgaraktivism, som t ex den syndikalistiska ledaren David Salvadors protest när den totalitära regimen försökte kontrollera denna rörelse, också kommendanten Huber Matos fredliga protester eller José Ignacio Rasco eller f d presidenten Manuel Urrutia Lleó som avsattes i en statskupp som Fidel Castro ledde den 14 juli 1959. Men vi samlar också in informationer om den väpnade kampen och det försök till uppror som organiserades i Pinar del Rio den 13-14 augusti 1959, de uppror som spred sig över hela Kuba och den underjordiska kampen som spreds i landet. Vi samlar in informationer från den tiden när den fredliga kampen inleddes och den fortsatta processen tills den är avslutad samt också informationer om den väpnade kampen från den tiden när den var mer central i kampen för demokratin.

Utan urskiljning?
Vi gör ingen skillnad på personer, inte heller på strategier, vi försöker samla vittnesmål från alla som har varit aktiva mot den totalitära regimen. Vi är partiska ur en aspekt: vi samlar historiskt material från kampen mot den totalitära regimen, som namnet på Institutet anger, d v s vi skiljer oss från den vision eller version som regimen kan ha… det är deras version, vi har direkta vittnesmål från personer som har rest sig mot denna regim.

Vi arbetar huvudsakligen med muntliga vittnesmål och med intervjuer av personer som har deltagit i kampen och som fortsätter att delta. Vi har intervjuer med personer som befinner sig på Kuba och som just nu deltar i en process av konfrontationer, dokumentärer om Orlando Zapata Tamayo, om Profirio Ramírez som var ordförande i FEU och som var en våldsam kämpe. Vi gör ingen urskiljning efter kampmetoder, det enda vi samlar in är kampen mot regimen.

I Spanien är den väpnade kampen allmänt välsedd, varför inte en väpnad kamp mot Castro-regimen, eftersom vi talar om diktaturer?
Jag tror att vi  i detta måste man se på de historiska förutsättningarna, seder, bruk och traditioner vid ett bestämt historiskt ögonblick och vilka möjligheter som ges för att en grupp vid makten ska tillåta fria politiska val. Varken Franco eller Fidel Castro tillät det.  När folk såg att det inte gavs något utrymme för detta tog de till våld, den enda möjligheten, vilket alltid är olyckligt. Våld är alltid beklagligt då det orsakar stora offer.  Men min åsikt är att de verkligt skyldiga till att ett väpnat uppror sker är regimerna som inte ger utrymme för folket och oppositionen att på ett fredligt sätt uttrycka sina åsikter.

Kan en väpnad kamp var en väg för Kuba eller är denna lösning redan begravd?
Jag tror inte det, för att det som var under 60-, 70- och in på 80 talet är inte detsamma idag på Kuba. Regimen har lyckats nästla sig in ordentligt i samhället med totalt förtryck, som en slags bläckfisk med många armar som har brett ut sig överallt. Det finns en Statlig säkerhetsapparat och underrättelsetjänst som är väl rustad för att möta en väpnad kamp som kräver andra villkor. Jag tror att fördelen med den medborgerliga kampen idag är att ingenting försiggår i det fördolda. Statens säkerhetstjänst kan säga var de vill, för även om de inte har underlag, gör de i alla fall vad de vill. Det såg vi med dem som fängslades under den Svarta Våren. Jag tror inte att det finns förutsättningar för en väpnad kamp på Kuba, för det finns idag en säkerhetsbevakning som på vår tid inte fanns. Dessutom är inte kubanerna beredda för en väpnad konflikt. Jag tror inte det, inte för att det hos medborgare och oppositionella saknas engagemang och vilja eller vad du vill, tvärt om, jag tror det finns i övermåtta. Men varje politisk process kräver en rad förutsättningar, som marxister skulle säga, objektiva och subjektiva. Enligt min åsikt finns det idag inte någon möjlighet för oppositionen att ge sig in i en väpnad kamp, om det inte skulle ske en mycket omskakande förändring i den politiska balansen i landet.

Du sade att den kubanska regimen är en slags bläckfisk med många armar som har lyckats förtrycka hela det kubanska samhället. Det är känt att dess underrättelsetjänst är väl utbredd. Institutet kommer snart ut med en bok om Castro-regimens spionage i USA. Var står idag den kubanska underrättelsetjänsten i utlandet?

Av flera skäl har den kubanska regimen alltid ansett USA vara dess viktigaste fiende och samtalspartner. Regimen har aldrig varit intresserad av att diskutera och debattera med oppositionen på Kuba. Enligt regimen är oppositionen beroende av USAs regering. Men det är inte riktigt. Oppositionen finns och verkar på egen hand, på samma sätt som den gjorde i Spanien mot Franco och har ingenting att göra med var som händer utanför landet. Fidel Castro försäkrade redan i Sierra Maestra att när revolutionen segrade skulle han kämpa mot sin verkliga fiende, USA. Kubas regering har alltid haft som första mål att orsaka instabilitet, som de försökte på 60-talet med grupper av diskriminerade afro-amerikaner i USA som uppmuntrade till våld, våldsgrupper i Latinamerika, i Puerto Rico, extrema grupper bland studenter, något som vi kallar den totalitära Castro-regimens omstörtande verksamhet.

Samtidigt hade de spioner i USA. I boken som vi snart kommer att presentera, framställer vi hur från 1959 till idag regimen har utplacerat inte en eller två utan ett oräkneligt antal spioner, som kommer hit till USA och lever normalt utan någon aktivitet, till den dag de blir beordrade att utföra något och sen aldrig mer blir kontaktade. De är redskap för regimen av ideologiska skäl eller för att de är utsatta för ekonomisk eller känslomässig utpressning, metoder som regimen brukar för att hantera och kontrollera personer utanför Kuba. Den kubanska regimen kommer aldrig att sluta med att försöka skapa instabilitet här i landet eller något annat land när det på något sätt skulle kunna vara fördelaktigt för regimen. Spanien är ett annat objekt för den kubanska regimen. Har de t ex inte stöttat ETA? Kubas regim upprätthåller sitt spionage också som en form av skydd, enligt tesen om att man bättre skyddar eller räddar sig om man är på offensiven. De väntar inte på att bli anfallna, de attackerar först. Så har det alltid varit i Kubas senare historia.

Och dessa nätverk breder ut sig...
I Barcelona och Madrid, när en grupp kubaner från oppositionen demonstrerar för något som händer på Kuba, framför Kubas konsulat eller ambassad, dyker det alltid upp en grupp som är emot demonstranterna. Det kommer personer dit frivilligt och som inte verkar ha någon sysselsättning. Den dagen ägnar de sig helt åt detta. Den kubanska regimen har något som brukar kallas politisk klientilism, eftersom Fidel Castro under årtionden tog emot miljontals dollar från Sovjet för att utveckla en sådan.

Som ett exempel: Du känner en kubansk diplomat och han bjuder in dig till Havanna, där du tas om hand av ICAP, Det Kubanska Institutet för Vänskap mellan Folken och de börjar pejla och studera dig för att se på vilket sätt de ska kunna utnyttja dig och till vilken grad. Utan att du är medveten om det, kan du bli användbar. Om de upptäcker att du är en person med personliga förtjänster kan du få ett direkt uppdrag, eller om du uppfattas som en vanlig, alldaglig person, då kan du åtminstone tjäna som kurir. Denna politiska klientlism att bjuda in dig till Havanna eller Varadero, leder till att när du återvänder till ditt hemland kommer du att lovorda den kubanska regimen. Om du är journalist kan de en dag föreslå att du ska skriva en artikel där du förtalar en kuban i exil. När du redan är en komprometterad person, för de tog några foton på dig eller för att de bjöd in dig fyrtio gånger till måltider och du vill fortsätta att bjudas in, i den situationen har du att välja mellan att acceptera deras förslag eller inte. I sådana situationer befinner sig tusentals personer som reser till Kuba. De använder ofta metoden att ge utmärkelser eller ha kongresser med t ex bloggare i Havanna. De betalar för kongressen, bjuder in dig och säger att de ska ge dig en utmärkelse eller att de ska publicera tio böcker.

Artikeln i sin helhet på spanska här.

Filmer och dokumentärer på You Tube om och av Institutet för Minnes-bevarande historia mot Totalitarismen på Kuba här.

_____________